United States or Mexico ? Vote for the TOP Country of the Week !
Gossen kom en vinterkväll i stugan, Okänd kom han, lik en otam fågel Vilsefaren in i mänskors boning; Hjässan lyste kal ur mössans rämnor, Tån stack fram emellan snön på foten, Barmen såg man genom rifna tröjan. Hvems och hvadan? Fråga hvems och hvadan Af den rike, som har far och hembygd.
Rundqvist gick svart i ansiktet och höll sig mest uppåt smedjan, förklarande att han frågade fan efter hela världen, om det också vore änkedronningen själv, medan Norman återupptog sin beväringsmössa, drog svångrem utanpå tröjan och gjorde krokar kring brunnen, dit herrskapets flickor brukade komma om morgon och afton.
Och gästgivarns stela, sorgtunga ansikte knycklades plötsligt ihop till en oredig härva svarta rynkor. Då drog hon tillbaka handen. Hon knäppte skjortan och tröjan och drog upp lakanet, så att det täckte såret. Hon böjde sig fram och slöt med lätt hand hans ögon. Länsman sade: Det är antagligt att ett misstag föreligger. Troligen ha de legat på lur efter greven och i mörkret begått ett misstag.
Med detsamma var signal gifven till ordväxling. "Tag icke tröjan af mig", skrek delinkventen och stötte undan handen på en korporal, som visade sig färdig att betjäna honom i detta afseende, "det har ingen sprungit bar förut." "Mumlar han?" frågade generalen med handen i sidan. "Låt honom ha tröjan på, gardisterna ha skurit för grofva ris", ropade flere jägare på en gång.
»Var inte ledsen», sade assessorn, »jag menar väl med er, ni behöfver icke försvara er eller tänka att jag vill er illa.» »Försvara mig ... hvad han pratar», hviskade hon, »ser han inte att jag har tröjan på, tror han jag vill rifva kronans kläder i tu, ånej jag försvarar mig inte. Han kan slå till, om han vill.»
Den förr vita handen, som vänt bokblad i hela sin ungdom, var brun och barkig med gula leverfläckar av saltvatten och solbränna, hård och valkig av åror, skot och rorkult; naglarne voro halvätna, svartkantade av beröring med jord och redskap; öronens musslor igenväxta med hår och borrade med blyringar för fluss och flytningar; från ulltröjans påsydda skinnficka hängde en hårslinga som bar en urnyckel av någon gul metall med en karniol i; de våta ullstrumporna hade hål för stortån, som fötternas slingrande rörelser under bordet tycktes oavbrutet vilja skyla; tröjan var gulbrun under armarne av svett och byxhjulpen stod på glänt av brist på tillräckligt med knappar.
"Ja, så kan han tiga, då han ingenting vet om de han gormar om." "De är för en ingenting vet, som en frågar", fortfor Ante saktmodigt. "Int vet jag häller hur du ska bära dej åt med rosorna där, eller hur du ska få tid med sånt göra." "Ja, men jag vet de. När du var ute i går och bar in ved åt dom och skotta snö, så var jag inne hos frun, och hon hjälpte mej att laga tröjan här.
Han tyckte att hon, som hon nu satt, liknade en tavla av Pablo Picasso som han sett i Wien. Armod hette den, och hemligheten med den tavlan var att den icke sade något om svält, trasor eller sjukdom, att gestalten icke var bruten, att ansiktet var jämförelsevis ungt, men ändå varenda tråd i tröjan, varje drag, varje färgklick var en sång om armodet.
Majumba var en aning tveksam till en början, men den röda tröjan gjorde ett visst intryck på honom, och när han fick syn på glitterbuntarna, stjärnorna och snörena med alla nationers flaggor i en lång rad veknade han fullkomligt och lät mig göra som jag ville. Och ni må tro, att Majumba blev fin.