Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 14 juli 2025
"Nu, min vän", hon sade, "lämna genast, Hvad ni haft för händer; jag vill ensam Äga er för dessa tvenne dagar." Och tillika, med en blick på grefven, Föll hon in och log: "Bekänn det bara, Var det mödan värdt att lämna vagnen? Icke sant, en täck blondin, min grefve?"
Men småningom mattades ögonen åter, foten upphörde att gunga, och anletsdragen återtogo detta öfvermätta, likgiltiga uttryck. Jag betraktade henne från sidan och väntade på hennes beslut, där jag låg på knä framför kappsäcken. Skall jag packa upp kläderna? Nej kära Lisi, låt dem ligga. Det lönar i alla fall inte mödan. Jag ids inte.... Bäst att jag reser min väg.
Men mot din hustru vare du mild, som det ägnar den starke, Jämt erinrande dig, hur mycket den svaga dock gagnar, När hon med foglighet vänjes att se i mödan sitt nöje.
Régniers förhållande till de människor, som han diktar om, har således inte formen af något personligt medupplefvande. Hans ställning till dem är den roade åskådarens. Han har ett mycket skarpt öga för det bundna i deras rörelser, för det betingade och af dem själfva och deras önskningar oafhängiga i det lif, som de lefva under så omfattande ceremonier och synnerligast med en så riklig användning af lifsåskådningar och öfvertygelser, af föresatser, vilja och mod. De söka mycket och de sträfva långt, de tåga fram med djärf beslutsamhet. För somliga blir den ståtliga vandringen en marsch på stället. Andra nå ett stort och lysande mål, dock, inifrån besedda te sig sådana vinningar som attrapper fyllda af luft. Mellan mödan och resultatet, mellan målet, som människorna föresätta sig, och förutsättningarna, hvilka de äga, består ett missförhållande som stämplar dem detta är den tanke, som låtit Régniers ställning till dem bli den inte alltför vekhjärtade ironikerns ställning till sina offer. Han skildrar i Nicolas de Galandots historia det lägsta sinneslifvets seger öfver anden, och med en minutiös noggrannhet, som förvisso låter oss se att han »roar sig», visar han huru den eländiga och knappast fullt normala lidelsen efter hand fräter bort vilja, värdighet och hederskänsla hos sitt offer ( Den dubbla älskarinnan ). I
»Den kommer.» »Jag vet inte. Ibland tror jag det sjelf; ibland inte. Ibland tycker jag det käns som skulle den komma, ifall lifvet en gång satte mig knifven för strupen och tvang mig att spänna alla nerver an. Men ibland förefaller det mig som om det inte skulle nytta. Jag skulle inte anse det mödan värdt, jag skulle böja hufvudet tillbaka med ett smil och sjunka.»
Dagens Ord
Andra Tittar