United States or Laos ? Vote for the TOP Country of the Week !
Finnen gaf sig tillbaka till den andra drängen, och nu sa han de jag hade stuli klockan och fällen hos farfar." "Du stuli tagi olofvandes!" Maglena släppte grenen. Hennes ögon brunno svarta af harm. "Ja-a han sa de." Antes uppsyn var tungsam och sorgsen. "De stack just som så ondt i mej, må du tro." "Ja, då skäms jag te gå ut i bygden hos folk.
Dom lär ha sånt i nerlandssocknarna, och spelet ska låta som när folk sjung i kyrkan med fyra slag tå röster." "Gosse, om jag skall gå till världens slut så ska jag se och höra sånt spel." Maglena slog sig på knäet med handen instoppad i Antes grofva grå getraggssocka. "Dom hade gjort de här efter ett oljevärk hos storprostens i Solå.
Här bredvid fins en svedja som dom nyss ha bränt och då fins det nog någe folk som rår om na', där du kan fråga efter handelsboden som lill'Anna i bröllopsgårn tala om." Antes min klarnade. "Ja, och jag har träskedar, och tvaror te byta ut och så då alla tre tolfskillingarna te köpa mat för. Finn' jag bara handelsboden så kan jag få i mat så vi kan vara kvar här tills du få laga opp oss."
Skulle du tycka att de skulle kännas någe behändigt?" upprepade Ante strängt allvarligt, när Maglena teg. "Nää", hviskade Maglena fullkomligt förkrossad. "Och bröd får hon nog å, af de behändiga rejela folke här hvar dag, och saltsleke, och allt, som bli kvar när dom ha' äti", mumlade Maglena, som började få klart för sig att Antes kärlek till Gullspira var af ett bättre slag än hennes egen.
"Kan ni gå vägen fram ensammen nu, så går jag tillbaks efter Märta-Greta", sade Ante beslutsamt. "Gå bara så pass fort att ni håll värmen i er, och håll er mellan granprickarna." "Ja ni mått göra som jag säj", upprepade Ante myndigt, men med ett djupt bedröfvadt utseende, nu till, då syskonen uppgåfvo ett tjut af skrämsel, sorg och fasa att bli lämnade ensamma, utan Antes tryggande skydd.
Antes ögon spärrades ut af förskräckelse. Han gaf sig till att skaka och vända på Månke, som om han tänkt att få ur honom ett dödligt gift. "Släpp mej, släpp mej!" skrek Månke, dämpadt för att de innevarande ej skulle få ögonen på den nesliga behandling, som brodern lät honom undergå. "Dom höll bara på, men vi tog ingen kask", hviskade Maglena lugnande.
Han satt kvar på kälken med uppdragna ben, så slut att han knappt orkade följa med Antes utläggning af de faror de undgått. Efter denna försäkran sjönk Månke åter tillbaka i sitt slöhetstillstånd. "Ja, nog var jag rädd", medgaf Ante. "De for igenom mej huru det skulle gå er och Gullspira, och hvad de skulle bli åf mej om dom, som stod där och grina så ledt, hade varsnat mej."