United States or Vietnam ? Vote for the TOP Country of the Week !
Och Basilius sade: Det är inte olikt att Lasse blivit stungen av ormen. Slaget var välmåttat och träffade till synes i knävecken. Moran stöp på knä utan ett ljud: hon drog ikull ungen och synade först högra foten, så den vänstra. Var känns det? frågade hon. Det visste han inte, helst han låg på rygg och sprattlade med ben och armar i en röra. Men han svarade på måfå. Det kniper!
De släppte henne ej från sig, utan när de kommo som bettlande, köksvägen in, hade de den lilla hvitklädda väl vårdade ungen med i flocken. När Forstmobarnen drogo i väg igen från jägmästargården voro de endast fem i sällskap. Brita-Kajsa hade fått stanna hos den lilla systern. Och så voro småstintorna åter tillsammans. Det var jägmästaren själf som så velat ha det.
Jag måste skicka bort ungen, det är inte bra att ungdom hör sådant här. Ett ungt oskyldigt barnahjerta. Ack! Lilli är så oskyldig. Tänk, hon vet ingenting. Rakt ingenting. Häromdagen... Hon lutade sig helt nära intill sin granne och fortsatte hviskande. I samma ögonblick hördes ett buller från rummet bredvid, dörren öppnades och herr Mäienens mage syntes, åtföljd af honom sjelf.
Och med den envishet, som är lika hos alla barn, återkom hon ständigt till detsamma: Gå inte pappa, jag är så rädd, jag vill ha Carolina, och Miranda från Heikki, gå efter Heikki, jag vill ha min docka, jag är så rädd. Patronen gick direkte in köket. Gå in till Clara, Lisa, befalde han ungen ligger och lipar. Carolina skall i morgon ha sig en sittopp för sin nattliga promenad...
"Hjärtlöse niding!" snyftade Lydia och pekade på dörren. Men Karl Anton var situationen vuxen. Han slängde ungen i fru Söderbergs, en knytnäve i herr Söderbergs, och tilltalsordet "markatta" i Lydias ansikte, grep på måfå en rock och en sportmössa och rusade ut.
Flickan stod vid spisen, skötte sina sysslor och småsjöng. Gästgivarn torkade sig om mun, tackade gud och sade: Nog kommer du att trivas i Sutre. Det var inte farligt. Aldrig! sade flickan. Åjo bevars, vidhöll gästgivarn. Du är inte tungsint av dig. Och får du sen småfolk att pyssla med. Då går jag min väg, sade flickan. Med ungen? undrade gästgivarn och småflinade.
Det var för Ollis skull, som låg i sin säng och sof och som fadern ville skicka efter en hammare, hvilken han glömt hos smedens. Det var sent en höstafton, snöyra och storm, ungen kunde gärna få sofva till morgonen, menade modern. Men Lasse var ond, pojken skulle gå nu, han kunde inte tåla, att han låg och sof, han, som ingenting förtjänade, stora pojken. Så drog han pojken upp ur sängen.
Den lilla ungen tystnade så småningom, under den vaggande rörelse släden gjorde öfver obanad snö, och vid den vackra klangen af dombjällrorna, som skramlade duktigt. Ty hur tungt det är var, att komma genom snön, så gnodde dock Lärkan på af alla krafter. Det gällde att hinna hem med ett utfruset stackars litet människobarn.
Nå, frun kan tänka öfver det sjelf: endera ha barnet friskt och raskt och låta mig röra på mig, men inte sqvallra om det till halfva sta'n, eller ha ungen sjuk och mig utledsen vid det hela! Den unga frun funderade. Hon gaf vika för den starkare. Hon vågade icke »tala om för mamma». Och så längtade hon så öfver all beskrifning att en qväll ensam få rå om sin älskling!
För det var hon, och gästgivarn, som ville bli av med ungen. Fråga honom själv. Mor mor i Sutre? stammade länsman. Då brusto dammar och fördämningar och svärans sladder sköljde över länsmans huvud, piskande och fräsande som skum kring hans stora, hängande öronlappar. Sutre! Sutre! skrek hon. Sutra mig hit och sutra mig dit. Är det fint, det?
Dagens Ord
Andra Tittar