United States or Italy ? Vote for the TOP Country of the Week !
"Så sint som han vardt när jag fick ikull en så'n karl." "De är int alls någe behändigt te vara här i går'n", gnällde Månke "en känner sej just som så otrygg." "Vi gå härifrån, och de på rappe", hviskade Ante. "Pojkarna är nog inte långt borta. Jag såg hur dom sprang härifrån, å höll sej krokig nere i dike bakom gärdsgår'n.
Med en häftig rörelse av huvudet, som om han äntligen med våld ville skaka dessa grämande tankar från sig, tvang han sin häst tillbaka och satte med ett väldigt språng över det breda dike, som skilde skogen från landsvägen. Junot och Rapp gjorde detsamma och följde sedan långsammare efter. De visste, att deras utmattade djur ändå icke längre kunde hålla fart med det, han red.
Den förbluffade friaren sökte slå bort saken med skämt. Hansi övertygade honom dock snart om sitt allvar och kastade honom slutligen på rygg i ett vattenfyllt dike. Viss om att morsgrisen skulle återvända hem för att ömsa kläder, gick han själv raka vägen till skogsfogdens gård. Han smög sig uppför fritrappan, som förde till vinden och Grädels kammare. Han kände på dörren och fann den stängd.
Och så de andra qvinnorna från de lägre stånden. Hade hon sett kärlek bland dem? Jo visst, en kärlek som slutat, då barnen kommit till verlden, oftast något förr. Aldrig hade hon sett äkta folk, som sett så vänligt på hvarandra efter bröllopet som före. Det var ett stort dike i det på ena sidan gingo de, som inte fått hvarandra, det var kärlek, förälskade ögonkast, hon gick förut, han efter.
Nu, Dike, är ditt offer redt, förblöder snart Och hvilar kvalförlossadt på ditt altar sen. O ljufva fröjd af döden, när den kröner sist En kamp, som för det rätta kämpats lifvet ut! Hvad vore kungaspiran mig, hvad lifvets lust Af ungdom, kärlek, njutning mot min visshet nu, Att ingenting skall skilja mig från henne mer, Den gudahöga, som jag helgat lif och död.
O du, hvars helga altar jag så mången gång Mitt offer bringat, Dike, tag den gärd ock nu, Jag helgar dig på denna strand, hvars höga fjäll, Som dina lagar fasta, trotsa storm och våg. Allt, allt kan svikta, gäcka, rubbas, växla om, Men evigt oföränderligt det rätta är.
LEONTES. Hyllos, räck mig nu Det helga mjölet, tills från Xuthosbergets fot, Där bäcken klarast störtar utför hällarna, Du hämtat vatten. LEIOKRITOS. Yngling, du vill offra här? LEONTES. Så är min afsikt, fader. LEIOKRITOS. Säkert denna gång Åt Dike åter. Ensamt henne tyckes du Din dyrkan ständigt ägna. LEONTES. Ensamt henne ej.
TEKMESSA. Du nämnde Dike; bjuder hon dig rycka djärft Från underjordens stränga makter deras rätt, Då du åt gamar, ej åt dem den döde ger? EURYSAKES. Ej fattar jag, hur gudars rätt förnärmas kan Däraf, att denne utan graf blir gamars rof. TEKMESSA. Kortsynta barnatanke, hvad du irrar lätt! Hvem tillhör väl den döde, den som slutat af Sin räkning ren med mänskor, om ej gudarne?
Kajsa hade gräft ett djupt dike omkring hela Torparbacken och dessutom tvärsigenom gården. Smutsvattnet fick aflopp, leran torkade ut. Hon sopade och räfsade rundt omkring, lade upp en afskrädeshög bakom uthusen, ordnade hvar hon kunde. Hon vattnade »trädgården», rensade den, klippte och styrde derinne. Solrosorna gingo i frö. Det blef höst på allvar.
När han för fem år sedan kallades till komminister i sin födelsestad, lefde hans mor ännu, och ehuru han som en god son sökte upprätta den fallna, fortsatte hon sitt lastbara lefverne, tills hon en morgon fanns död, synbarligen under rusets inflytande, i ett dike utanför södertull.