er har ej dess blida sommar stråla fått; Den for med Ajas, återkom ej nånsin mer. Här föddens I till blomning ej, till vittnen blott Af våldets stormar, svekets mörker, hatets köld. Hvad ljufvast finns för gudar och för människor, Frid, fromhet, glädje, frihet under stadgad lag, Gemensam lust och vilja, sådant har ej du, Ej de med dig jämnåriga fått skåda här, Blott vi, vi gamle.

Nu vill jag icke dväljas mer denna svekets ö, Han fanns ej bland de döda där, och därför vill jag ." Sven Dufvas fader var sergeant, afdankad, arm och grå, Var med år åttiåtta ren och var ren gammal ; Nu bodde sin torfva han och fick sitt bröd af den Och hade kring sig nio barn, och yngst bland dem sin Sven.

Allra tydligast yttrar sig dock Sondéns örn: " Ej svekets snaror, ej försåtets dolk, Ej hatets pil kan hinna luftens drott ." Euphrosyne, som sjunger om den fångna örnen i bur , måste därföre tagit miste hela fågelarten, kanske poetiskt kallat en hök eller någon annan fångbar fågel örn.

skall jag tacka dig i den stora församlingen, och bland mycket folk skall jag lova dig. Låt icke dem glädja sig över mig, som utan skäl äro mina fiender; låt icke dem som utan sak hata mig blinka med ögonen. Ty det är icke frid som de tala; nej, svekets ord tänka de ut mot de stilla i landet. De spärra upp munnen mot mig; de säga: »Rätt , rätt , nu se vi det med egna ögon