Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 10 maj 2025
Trefliga äro i hvarje fall de antydningar på den förra linjen, som ges när Pierre de Claircy är på tapeten; af mycken finhet och mycket intresse äro de sidor som ägnats Romaine Mirmaults erotiska jags alltför sena uppvaknande till medvetet lif. Det hela berättas på det angenäma, lättlöpande och facila sätt, som utmärker Régniers romaner.
Ironien råder öfver Romaine Mirmault, som kommer underfund med sammanhanget när det är för sent och förlorar den ene brodern liksom hon förlorat den andre, och under ironien hör den svaga kraftmänniskan Pierre de Claircy, som tar sitt lif för att bevisa sig själf att han har mod att lefva.
Fabeln i Henri de Régniers nya roman bildas af följande anekdot: M:me Romaine Mirmault kommer efter några års vistelse i Damaskus på besök till Paris. Här stiftar hon bekantskap med Pierre de Claircy, en yngling på tjugotvå år. Pierre de Claircy förälskar sig i Romaine Mirmault. Hon visar honom tillbaka. Han gör ett försök att äga henne med våld hon motstår honom.
André har fordom älskat Romaine Mirmault, han har aldrig upphört att älska henne, och när den yngre brodern reder sig att eröfra henne, så förskaffar detta honom en hemlig tillfredsställelse: han har den mystiska förnimmelsen att han på detta sätt i alla fall strängt taget kommer att äga henne. Herr Claveret har älskat m:me de Claircy, och han betraktar sig som en far för André och Pierre. O.s.v.
Hela den framställning af Pierre de Claircys stämnings- och tankevärld, som tyckes förbereda en sådan psykologisk tidsskildring, ledes in i en fåra som blir allt trängre och trängre. På följande sätt ter sig nämligen upplösningen för hans vidkommande.
Men fråga är, om inte den kloke Olivier hos Dumas kommer att få göra samma rön som den vise Arnolphe hos Molière, och om inte naturen till sist tar ut sin rätt den natur, som nu i alla fall har fått sitt särskilda insegel under de aderton år Marcelle lefvat under baronessan d'Anges tak. Detta spörsmål blir förevändningen för åtskilliga teaterstycken. Vi ha bland dem Pierre Wolffs komedi Leurs filles . »De», hvilkas döttrar det är fråga om, äro Marguerite Gautier, Suzanne d'Ange och deras systrar, och Wolff söker visa, att döttrarna måste bli hvad mödrarna voro. Tesen är således här ungefär densamma som i den studie, Comment elles poussent , i
Innan romanen på detta sätt till sist blir en berättelse om M:me Romaine Mirmault, rör den sig om Pierre de Claircy. Denne yngling tillhör den nya släkt som odlar sporten med engelskt allvar, som dyrkar »energien» och bekänner det »aktiva lifvets» evangelium. Pierre de Claircy talar om nödvändigheten att låta tillvaron bli en följd af »heroiska» dåd i både stort och smått.
I liflig spänning räknar nu läsaren, efter denna exposéens karakteristik af Pierre de Claircy, med möjligheten att romanen blir en bok om den moderna franska ungdomen eller något i den stilen. Det befinnes att denna sida af saken blott får en u nderordnad betydelse.
Pierre de Claircy ser sig om efter någon lämplig heroisk handling, ägnad att skänka honom upprättelse och stärka hans vacklande tilltro till sig själf och hans tro på lifvet, och denna handling finner han i själfmordet. Romaine Mirmault , som såg ut att arta sig till en tidsskildring, har således när allt kommer omkring blifvit en erotisk roman.
En timme senare reser Romaine Mirmault till Rom. Men Pierre de Claircy går hem och skjuter sig. Romaine Mirmault har rest till Rom dels för att ge Claircy tillfälle att lugna sig och dels för att hälsa på sin väninna, furstinnan Alvanzi, som för inte länge sedan på sitt håll upplefvat följande äfventyr. En ung officer, markis Crespini, har förföljt henne med kärleksförklaringar.
Dagens Ord
Andra Tittar