Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 3 maj 2025
Då munkarne på hennes vink träda åt sidan, ser man fem likkistor, och Lucrezia säger: "Det är rätta antalet. De äro fem. Unge män! I hafven ryckt hjärtat utur en olycklig kvinna och förstoden icke, att hon skulle hämnas! Här är din, Jeppo. Maffio, här din. Oloferno, Apostolo, Ascanio, här stå edra." Det fattas en sjätte, hertiginna! DONNA LUCREZIA. Himmel! Gennaro!
Följande karakteriserar de båda personernas stämning under denna scen: DONNA LUCREZIA. Gubetta, börjar icke verkeligen vårt gemensamma vanrykte, vår gemensamma vanära, ryktet om våra mord och våra förgiftningar att trycka dig? GUBETTA. Alldeles icke. När jag går på Spolettos gator, så hör jag väl någon gång galgfåglar mumla omkring mig: "Hu!
DONNA LUCREZIA. Det är några dagar sedan, då I, I alle, som nu ären här, triumferande utsaden mitt namn. I dag sägen I det med förskräckelse. Ja, I kunnen väl betrakta mig med edra af fruktan stillastående ögon. Det är jag själf, mine herrar. Jag kommer för att förkunna er en nyhet, den, att I alla ären förgiftade och att ingen af er ännu har en timme att lefva. Söken ej att komma undan.
Efter de gräseligaste beskyllningar och en lista på brott, som äro för mycket skändliga för att här kunna omnämnas, slutas uppträdet så: MAFFIO. Vill du veta hennes namn, Gennaro? DONNA LUCREZIA. Nåd, nåd, mine herrar! MAFFIO. Gennaro, vill du veta hennes namn? Det är Lucrezia Borgia! Första aktens andra afdelning börjar med en scen emellan Gubetta och Lucrezia på en öppen plats i Ferrara.
En af dem förklarar dock alltsamman för ett skämt och går att lyfta på en af kapuschongerna, troende, att damerna maskerat sig på detta sätt. Han möter ett blekt munkansikte och blir förfärad. Nu blir försåtet klart för alla, ty man ser i detsamma äfven Lucrezia Borgia, som oförmodadt framträder på tröskeln af dörren. DONNA LUCREZIA. I ären bos mig! Lucrezia Borgia!
'Så jag målar, donna Bianca, Ty så roar mig att måla.
Den röjer sig i hans kärlek till klosterklippan och i det lugn, hvarmed han ser sin stoftfröjd dö, sin skapelse förvissna: Död, o donna, död inunder Pastanjetens mandelgrenar Sitter nu din son Ramido. Jag vet ej, huru denna strof tyckes mig innebära någonting så hemskt och tillika ljuft och fridsamt som en sommarnatts första bleka stjärna."
Dagens Ord
Andra Tittar