United States or Vatican City ? Vote for the TOP Country of the Week !
Aina Berg och Bella hade smått funderat på att vandra till Karis Lojo och helsa på Verna Sommar, de voro genast med om saken. Alma Brennlund och Lilli Enestam gåfvo halfva löften, de tänkte med en viss ängslan på obeqväma skor och ändlösa dammiga vägar. Än du då, Hanna? frågade Bertha. Jag vill gerna ha dig med. Kan icke, svarade Hanna kort. Åh prat, nog kan du! Hvad skulle hindra dig?
Jag tycker, inföll Alma Brennlund, en af Jennys goda vänner, att då våra pappor och mammor och tanter och kusiner jemt och ständigt kyssa en, vore det väl ej en så himmelsskriande näsvishet om en hygglig gosse djerfdes kyssa på fingret åt oss. Nej, visst inte . . . det tycker också jag, hördes flera röster ur skocken. Jo, det är dumt, derför att . .
Du skulle kanhända vilja bjuda upp sjelf, inföll Alma Brennlund, som sällat sig till dem. Jaha, det skulle jag. Och om jag en smul brydde mig om att dansa, skulle jag bjuda upp Bengt eller Bella och svänga om med dem. Ja, det skulle jag. Åhnej, det skulle du ej våga, sade Alma oförsigtigt. Våga? Vill du se att jag vågar. Alma betraktade henne medlidsamt. Hvad du alltid är öfverdrifven, kära Hanna.
Och jag som Jenny, sade Alma Brennlund. Det vore ju förfärligt sårande för en gosse om hans uppbjudning afsloges. Hvarje bra flicka gör ej heller detta utan verkliga skäl. Bellas röst darrade litet. Ja, skäl! Kanske det, att han en gång djerfts kasta en slängkyss åt henne. Den nyss qväfda förargelsen dref på nytt röda flammor upp på Jennys kinder.