den balen vederfors Sara en stor, oförgätlig ära: den unge storfursten fäste sig vid henne och dansade med henne! Han dansade blott en gång och med henne; icke ett steg med någon annan. Den kvällens ljuflighet kunde inga ord beskrifva. Ännu Sara betraktade porträttet spred sig i hennes inre ett skimmer af den lycka hon njutit. Först hade hon varit som bedöfvad.

Orden hade träffat henne alldeles oförberedt, hon kände sig som bedöfvad och hennes förstånd stod stilla. »Hur kan du vara elakHon sade det mycket lågt; det var med möda hon kunde det fram. »Aha! Jag har öfverraskat dig! Du trodde inte att jag skulle ha genomskådat digutbrast han triumferande.

Han träffades i nacken af ett med kraft slungadt bläckhorn. Bedöfvad segnade han ned golfvet medan bläcket sprutade öfver hans ansikte och kläder. Hans civila vän, som närmat sig honom, samt ett par tillilande vaktmästare buro ut honom ur salen sanslös, hvarpå, efter ett litet afbrott, förhandlingarne åter upptogos som om intet hade händt.

Utan att invänta något tack skyndade han ut genom dörren, och snart hördes vagnen rulla därifrån. Fru Henriksson stod såsom bedöfvad kvar hos den gamle doktorn. Kunde det verkligen vara sant, att hennes lilla Anna skulle bli frisk? Hvilken tröst blefve ej detta i hennes djupa sorg! Hon förmådde icke yttra ett ord, men tårarna runno långsamt utför den bleka kinden.