United States or Pakistan ? Vote for the TOP Country of the Week !
Hon hade sett en enslig nejd, vackert månsken, glänsande is, en mörk udde, furor, ljung och ! Hon pressade de hopkramade händerna mot sina tinningar. Det kunde inte vara sant! Hennes kropp skakades, pulsådrorna i halsen, i hufvudet, i hela kroppen bultade. Var det ändå sant? Mina kom in. Almas ångestfulla blickar hängde sig fast vid henne. "Om frun skulle komma och se. Han är alldeles flammig."
Lugnet störes, glädjen smittas, Inga fröjder lyda valet, Och i ögats spegel hittas, Mellan hopp och löjen, kvalet. Ren släckt är lampan i min flickas kammar, Ett blekrödt månsken blott på rutan flammar, Och genom slöjan, fäst för den, jag ser Den skönas bild ej mer.
Nu tysta månsken, du nattens onda, bleka samvete, gengångare i jordens midnattsdröm, tvinsjuka ljus, som tviflar på dig själf, ej skvallra i mitt spår på dunkel väg. Nu skördas på åkern och bärgad är hvar äng, Gud gifve, att rik vore säden! Och kommer jag ej åter, så får jag blodig säng: godt sofver man, när man dör med heder.
Sand, månsken och drömmar så har det varit i tusen år, så skall det bli i tusen år till! Är det icke till att förtvivla över, hur vanmäktig man är, när man blott är människa!
Fader! upprepade Erland för sig själv, det var ett besynnerligt ord av denne besynnerlige pilgrim från avgrunden. Frukta icke, tillade han högt och grep hårt om gossens arm, ingen skall kunna taga dig ifrån mig. Så vandrade de vidare under knakande, stönande och klagande träd, genom blekgult månsken och svarta skuggor. Alltjämt, om än på större avstånd, ljödo rop av många röster: Alako! Alako!
Och det gick utan plågor, han har det bra, tjuffröet, der han ligger. Alltid en mindre som fräter på mej... Förbannadt månsken att vara hvitt och klart. Ifrån barnkammarn hördes ett buller, det var röster som talade och någon som grät.
Dikterna beskrifvas såsom lätta, intagande vers, fulla af dagg och månsken, lundars sus och fåglars sång. Det heter kort och godt (i
Visst kunde det varit krångligt nog att leta sig fram och klättra bland dessa om varandra vräkta klippblock och hällar, helst nattetid vid osäkert månsken; men det gick likväl helt lätt, och riddaren tyckte, att han mer än en gång förr gjort det rönet och ägde en viss vana därvid.
Så var byn att se i rök och aska, Som ett stjärnehvalf af skyar härjadt; Så låg kyrkan bortom byn på kullen, Som en ensam stjärna mellan molnen; Så låg tystnad öfver öde nejden, Som ett månsken öfver kala hösten. Mellan fallna kämpar, vän och ovän, Som en skugga öfver skördad åker Gick den gamle. Öfverallt var döden, Men af lif ej ens en suck att spörjas.
Man hade icke heller glömt, hur J. A. Broms farit fram med folk och samhälle. Men en kväll, då staden låg i tyst, blekt månsken, spreds ryktet, att Julius Krok begått självmordsförsök. Det var ett viskande rykte, som smög ur hus i hus. Och det blev i staden en stilla, tyst beklämning, som i en gård, där man har lik.