United States or French Guiana ? Vote for the TOP Country of the Week !


Lugnet störes, glädjen smittas, Inga fröjder lyda valet, Och i ögats spegel hittas, Mellan hopp och löjen, kvalet. Ren släckt är lampan i min flickas kammar, Ett blekrödt månsken blott rutan flammar, Och genom slöjan, fäst för den, jag ser Den skönas bild ej mer.

Leende strålar åter Mot mig din hulda blick som en klarnad majsol, Och de blida kindernas värma svälla Rosor och liljor igen. Och alla löjen, alla de små kariter, Som skrämda flögo unnan den kulnes spira, Församlas åter, än kring din ljusa panna, Än kring din yppiga mun.

Det var , medan riset låg fängsladt inom lås och peruken prydde sin saktmodigare hvardagsstock rektorns bokhylla, som alla dessa löjen logos, dessa strider utkämpades, dessa upptåg speltes, hvilka i sitt öfverdåd eggade mången borgares sediga pulsar till skening och fyllde många fönster med stundom leende, stundom bistra anleten.

En gång var han Dramatiskan och mindes derifrån Knut Almlöf i Svaga sidan och mamsell Hammarfeldt i En utflygt i det gröna. Samtidens sedekomedi, som icke saknade sitt inflytande, bestod i Jolins Mjölnarfröken, Mäster Smith, Löjen och tårar och Smädeskrifvaren.

Där, hvar dagens barn i fåfäng sträfvan Träla, fika, storma och försvinna, Där med praktsymboler, än af purpur en vårfrisk kind och än af löjen Kring en läpp, som mognar, afgrundsfursten Tecknat an de sina, där, o gamle, Trängs du, lefver du och har din glädje.

I blommor Har naturens vår sig klädt, sen vinter Öfver hennes hjärtas vår sig lade; Och hon gömmer nu sin sorg i skuggan Af en löfrik häck vid samma bölja, Där hon femtonårig fordom ofta Speglat sina morgonljusa löjen.

Alla blommor växte, som om de glömt, att de stodo finsk grund, i en omild, blåsig skärgårdsmark, och köksträdgårdsplantorna frodades hejdlöst. Han gödde jorden, vattnade, rensade och krattade. Arbetarne och qvinnorna betraktade honom med undran, somliga af männen, isynnerhet de lataste, logo hånfulla löjen, de sågo den unge kosackens ifver, och vände honom medlidsamt ryggen.

Den trötta vandrarn, bränd af solen, glömmer Sin bördas tyngd, han mig ser, och flyr Med vingad fot min anblick; själfva glädjen, högljudd annars, stämmer ned sin röst Till stilla böner, min nejd hon nalkas; Och först i fjärran, sen hon gått förbi, Får hon sin sång och sina löjen åter. Förut, hur annorlunda var ej allt!