United States or Svalbard and Jan Mayen ? Vote for the TOP Country of the Week !
Men han måtte ha klivit med rasande ben ur sängen, ty just när ångbåten gick förbi och han med bössan lyftad i luften skulle fyra av, klickade skottet. Kastande bössan i gräset tog han upp sin näsduk och viftade, sprang i stranden och svängde sin blåa bomullsnäsduk, hurrade och flåsade, men ingen svarade från båten; icke en hand lyftes, inte en näsduk rördes. Ida var försvunnen!
Först står Petrus, förty Zakarias, den ärlige gubben, Flammar som brinnande eld, hvar gång han fattar i bössan, Färdig att rikta en kula mot skyn, om det gäller, i hettan. Flere behöfvas vi där, som förstå handtera gevären. Så att från skilda håll vi må kunna med kulor emotta Älgarne, medan med rop skidlöparne drifva dem framåt.
Det kårade på sundet och en sval vind, som ökade alltmer, rörde opp vattnet, som började plaska mot bropålarne, sopade undan sotet och klarade upp den blanka aftonhimlen. Alarnes sus, vågornas pjattrande, båtarnes huggande ryckte opp honom, och med bössan över axeln vandrade han hemåt.
Länsman har dem på kornet och Träsken står uppe vid vägen med bössan. Nu släpper vi hundarna. Nu klämmer vi dem mot berget, tills de kastar upp gumsen. Djädran annåda, mor, I ska få betalt för gumsen till sista rundstycket. Gumman vände honom ryggen och gjorde en rörelse, som antydde, hur föga hon skattade gumsen och betalningen och alltsammans. Det hade han inte väntat.
Fälttågsplanen var emellertid uppgjord så, att pojken skulle gå från land med bössan och Vestman själv smyga med ökan mellan iskokorna och där passa de flyende djuren, som icke kunde göra sig för brått på den skrovliga drivisen, vilken packat sig invid stranden.
När jag kom tillbaka till skogen, der jag lemnat patron och Carlson, satt Carlson ensam och halfsof på en sten. Patron var borta. Jag slängde då bössan på axeln och började gå åt östra torpet. Men hur jag gick, tyckte jag det blef så svart i skogen. Benen voro som om de varit beslagna med bly, och jag begrep nog att det var patrons fina vin som gjort mig så dödfull.
Den, som snabbast var af brödraskaran, Hann som knappast kasta krut i bössan, Mycket mindre skjuta kulan efter, Innan, oppför backen hunna redan, Fienderna, med ett språng på marken, Trängde fram med fällda pikar genast; Men med spjut, af fasta händer förda, Trädde brödren dem till mötes modigt. Striden börjades med rop och buller, Ingen vek och ingen vann ett framsteg.
Stram till bössan sprang den käcke gossen; Men jag fattade hans arm och sade: "Låt den stackars artan vara, Adolf, Låt för min skull den få vara ostörd!" Genast ställde han sin bössa unnan Och tog gladt som nyss till skäran åter.
Det led till solnedgången, och osäkert är det att skjuta då mörkret redan skiftar i skogen. Nog fans det fullt opp med vildt i östra skogen, men den tiden på dagen var det inte likt... Nå, jag gick som sagdt till drängstugan, tog bössan och svarade ingenting på de andras frågor, för jag förstod att de strax skulle märka att något var galet med mig, om jag hade sagt ett ord.
Gusten gick under allt detta och såg hemlighetsfull ut. Lät de andra råda och yttrade ingen mening. Carlsson däremot satt mest framför chiffonjéklaffen, skrev och räknade; gjorde Dalaröbud och ordnade med allt som skulle vara. Dagen före bröllopet var inne, då Gusten tidigt om morgonen packade sin väska, tog bössan och gick ut. Modren vaknade och frågade, vart han skulle hän.