United States or Samoa ? Vote for the TOP Country of the Week !
Jag kom dit, hon satt på sin hvita soffa med lilla Clara bredvid sig. Kära Peltonen sade hon ni två äro de enda af dem som härefter komma att se mina barn, på hvilka jag kan lita! Lofva mig att se till dem, när jag går bort, att vara vänliga mot dem, att så godt ni i er ställning kunna det, värna deras rätt. Viljen I lofva mig det? Carlson lofvade, och jag med.
Jag satte mig ned, jag också, kastade bössan ifrån mig och somnade in. Gud vet hur länge jag sof. Då jag vaknade var det af ett skott, lossadt i mörkret helt nära intill. Jag trodde att Carlson vaknat, hittat bössan och ville skrämma mig. Jag ropade flere gånger hans namn, men han svarade inte. Jag hörde nog ett prasslande i buskarne bredvid, så jag visste deraf att jag inte drömt det om skottet.
Men han såg henne icke, utan fortsatte: Hennes nåd dog sedan några dagar derefter. Hon hade skrifvit under patrons papper, Carlson och jag också. Vi lär ha gjort det den der qvällen, sade patron. Han fick hela arfvet att förvalta hur han ville, det var inga bestämmelser alls om barnen, allt skulle lemnas åt honom.
Hon yrar redan, sade han nu är ingenting mer att göra, ni kan gå till ert igen. När hon blir redig, skall jag kalla er upp ånyo. Senare på eftermiddagen fingo vi ett nytt bud att infinna oss deruppe. Jag hade icke sett Carlson på hela dagen, patronen hade haft honom i något arbete uppe i huset.
Jag gifter mig med henne, så fort jag kan. Det var ett uttryck i rösten, som Kajsa icke förstod. Men hon glömde det snart och tryckte sakta hans hand. Nu har jag så bra. Patrons skickar god mat och vin, och Gustafssonskan gör rummet här snyggt i ordning. Alla grannarne ä' så vänliga, och Carlson, han som söp, är borta. Här är lugnare nu och riktigt godt.
Ännu en gång gick Carlson till sängen, och vi tyckte då båda att vi hörde henne många gånger hviska om och om igen sakta, men ändå tydligt: aldrig, aldrig!... jag skref det aldrig, svär inte falskt!... Ni lofvade mig ju båda. Leena hörde knappt sin mans sista ord, hon satt och stirrade med ångestfulla blickar. Du skref väl inte, vill jag tro? frågade hon och såg honom rätt i ögonen.
Därpå splitsade han en stropp, fäste blocket och skar in taljan. Därpå kröp han in i kammaren, medan Carlson stod nedanför med en båtshake för att bära av. Sedan Rapp arbetat en stund inne i kammaren, pustande och fnysande, såg Carlsson hans huvud sticka ut och sakta kommendera: hala! Carlsson halade och snart syntes en svart kropp ute på fönsterbrädet.
Patron, som är lagkarl, visste nog hur han gjorde det, han. Han tog ett par konstaplar ut, och doktorn med. De sågo på liket och på bössan, vände och svängde, stucko med fingrarne öfverallt, mätte och skrefvo opp, ... och hur det var, blef det så bestäldt att Carlson dödat sig sjelf med sin egen bössa af våda, när han gått full i skogen... Misstanken togs ifrån mig något litet, men inte alldeles.
Patronen svor och förebrådde Carlson hans oförskämdhet och frågade om ej Carlsson kunde se att hon låg i en dvala, som medikamenterna kommit åstad, samt sade att det var stor synd att väcka henne. Men med ens blef han vänligare mot oss, bad oss skrifva under och förklarade att hon alldeles sjelfmant skrifvit sin namnteckning.
Men det var intet ondt dermed, för då vi gått på en stund, märkte vi båda att det egentligen inte var menadt någonting och att vi i sjelfva verket kunde lida hvarann rätt bra. Den sommaren frun dog var Carlson här oftare än eljes och fick ibland tala med henne långa stunder. En dag, när patron for till staden, kom Carlson in till mig och sade att frun ville tala med mig.