Mellan trädens glesnande stammar varseblev han en snörrät rand, som skilde den mörknande östra trakten av himlahavet från något ännu mörkare och ännu blåare, havet. Det var havet. Dunkelblått, oändligt, tomt. Tomas drev fram och åter nere vid stranden, med uppvikt krage och händerna i fickorna. Skymningen hade tätnat till ett blåaktigt mörker.
Sigurdh var högerman, han ville klå norrmännen och till ett tecken på sin politiska hållning bar han sin äkta panamahatt uppvikt på högersidan. Vi stredo förfärligt om Norge de dagarna. I synnerhet dagen efter den vackra afton då Sigurdh och de andra stockholmarna vandrade ut från Hasselbacken till Rosendals slott för att ge H. M. Konungen sin undersåtliga hyllning.
Nu hade bonden kommit fram till penningfrågan och fått näven i byxfickan, sedan högra rockskörtet omsorgsfullt blivit uppvikt. Tjugufyra skilling riksgälds var det? Nej banko, du! Kaffet har stigit! Ja, men när jag var barn... så kosta det inte mer än en plåt. Ja, ser du, det är länge sen det du, om jag får tro vad din käring säger! Käringen! Vad håken säger käringen?
Nu hade bonden kommit fram till penningfrågan och fått näven i byxfickan, sedan högra rockskörtet omsorgsfullt blivit uppvikt. Tjugufyra skilling riksgälds var det? Nej banko, du! Kaffet har stigit! Ja, men när jag var barn... så kosta det inte mer än en plåt. Ja, ser du, det är länge sen det du, om jag får tro vad din käring säger! Käringen! Vad håken säger käringen?
Dagens Ord