Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 14 maj 2025
Det var då som drömmarne kommo, planer snarare, byggda på ännu icke inträffade omständigheter, men vilka möjligen med en liten tumning kunde komma att inställa sig. När han så en afton låg på rygg och bolmade svarta ankaret, för att döva myggen, och under det hans ögon stannat på det vita lakanet, som täckte kläderna, släppte detta och ramlade plötsligt ner på golvet.
Olyckorna hopade sig. Jag hade ett vackert strandparti som jag höll på att studera. Ett avtacklat fartyg låg förtöjt en kabellängd från land. En morgon hade akterkättingen sprungit, vinden var sydlig, vraket red för ankaret och tavlan var oduglig. När det blir N. N. O. ½0. får jag motivet igen. Detta har jag inte tid att vänta på. Jag hade utsökt en grupp björkar, som skulle tecknas.
»Antagligen har vännen Gyllenkula kommit in till Lyngsö med 'Bianca', och jag har kommit ombord till dem och fått ett par groggar mer än jag tålde», resonerade han. Han trevade omkring sig och fick tag i ankaret.
Norman, en liten bred vithårig, med vita gryende mustascher och blåa ögon, kom nu in i stugan och slog sig ner hos jaktkamraten, sedan han hälsat gumman. Och när de båda hjältarne tagit fram sina lerpipor ur västfickorna och stoppat med svarta ankaret, började de på jägarvis, vid en kaffehalva, gå igenom, skott för skott, alla sina bragder ute i havsbandet.
Det tror jag, men det får du inte. Ån gick ombord och satte sig i lyftingen. Då gick en av Thores män fram och slog ikull Ån, Du är inte så stark, du, som du tror. Man vet inte vad man ska tro, sa' Ån och kastade mannen i sjön. Ån blev övermannad och bunden vid en fura på stranden. När ankaret lyftes, sprang Ån ombord med furan på ryggen. Får jag bli din skosven? sa' Ån till Thore.
Det blev tid att gå i säng och myggen skulle schasas ut ur boden, till vilken ända dörren stängdes och stugan röktes full med Svarta Ankaret, varpå dörren åter öppnades och jakten anställdes med rönnkvistar. Och så kastade de båda fiskarena av sig rockarne och klättrade upp i var sin lave.
Titelnovellen i Spökskeppet är berättelsen om en flygande engländare, som en vacker dag låter ankaret gå i en rofåker invid Fairfield, en liten by halfvägs mellan Portsmouth och London.
Norman, en liten bred vithårig, med vita gryende mustascher och blåa ögon, kom nu in i stugan och slog sig ner hos jaktkamraten, sedan han hälsat gumman. Och när de båda hjältarne tagit fram sina lerpipor ur västfickorna och stoppat med svarta ankaret, började de på jägarvis, vid en kaffehalva, gå igenom, skott för skott, alla sina bragder ute i havsbandet.
Det blev tid att gå i säng och myggen skulle schasas ut ur boden, till vilken ända dörren stängdes och stugan röktes full med Svarta Ankaret, varpå dörren åter öppnades och jakten anställdes med rönnkvistar. Och så kastade de båda fiskarena av sig rockarne och klättrade upp i var sin lave.
Det var då som drömmarne kommo, planer snarare, byggda på ännu icke inträffade omständigheter, men vilka möjligen med en liten tumning kunde komma att inställa sig. När han så en afton låg på rygg och bolmade svarta ankaret, för att döva myggen, och under det hans ögon stannat på det vita lakanet, som täckte kläderna, släppte detta och ramlade plötsligt ner på golvet.
Dagens Ord
Andra Tittar