United States or Iran ? Vote for the TOP Country of the Week !
I gafveln satt en bred herre i vargskinnspäls, hvars ragg pöste vidt öfver bräddarna af den trånga släden. Hufvudet syntes liksom insjunket i ett fodral af en tjock, röd duk, som skulle tjäna till munkläde, och i hans famn låg på den yfviga fällen ett piphufvud, åtminstone till vidden föga mindre reputerligt än ägarens eget.
Raggig som björnen trädde han in i den ångande stugan, Nickade gladt vid dörren och slog med den yfviga mössan Snön från sin fårskinnspäls och från fötternas ludna beklädning.
Se, där blomstrar i prakt den åldriga häggen vid fönstret, Rik, att ett träd ej finnes med den jämförligt i trädgåln; Såg jag dock nyss, då jag kom, att under de yfviga bladen Krälade mask; knappt hade jag mod att bryta en blomma.
Hvart jag vände mig i salen endast och endast flintskalliga människor. Och hvad mera var: de betraktade alla min yfviga hårväxt med misstrogna blickar. Det var rent generande. Medan jag väntade, stötte min flintskallige granne till min arm och sade sakta: »Å, sitt inte och sjåpa er ni. Af med peruken!» »Förlåt,» svarade jag. »Hvad i all världen menar ni?» »Å gör er inte till!
Så talande, slängde Gumman med darrande hand mot ryssens anlete katten. Denna, förskräckt, grep fräsande tag i det yfviga skägget, Klöste hans haka och kind och flydde på muren i blinken, Där han i mörkret murrade sen med glimmande ögon; Men på sitt läger lade sig lugn den gamla Rebecka.
Värden och herregårdstorparen själf, den förståndige Petrus, Stod från bänken opp, där han sutit i slumrande dvala, Gäspade länge, strök ur pannan det yfviga håret, Sträckte mot taket armarna högt och blåste omsider Makligt ur tröttad kropp den tungt insmygande sömnen.
Hon slog sig ned på bärget, stödde sig mot armbågen och intog en halfliggande ställning. Klädningen föll i yfviga veck omkring henne, lockarna glänste i ringlar kring axlarna och handen, mot hvilken hon lutade kinden, var bländande hvit. Framför sig lade hon en uppslagen bok, men blicken fäste sig icke vid den, utan gled svärmiskt långt ut öfver vattnet.
Det var icke kallt längre, blåsten hade lagt sig och i vester rodnade skogarne under de sista solstrålarne. Hela viken skimrade i rödt och guld, och träden här på stranden speglade sig i vattnet. Alarne stodo långt ute i sjön i grupper eller en och en, stodo med stammarne omplaskade af saltvattnet. Här och der stucko gröna tufvor upp, några med yfviga lingonplantor, andra med ljung och kråkris.