United States or Syria ? Vote for the TOP Country of the Week !
Den rena himmelen, den ädla pelarbyggnaden, stoderna och vaserna, den spelande vattenkonsten, och i denna omgivning den vackra gruppen av unga kvinnor, klädda i de enklaste, kyskaste och mest smakfulla dräkter, som någonsin omfladdrat de kvinnliga behagen, bildade en tavla av klara linjer, lugn skönhet, ideal poesi, egen för antiken.
Och huru smaklösa, huru hemgjorda voro icke våra dräkter! Där tågade fyra gamla fruntimmer med hvar sin tallrik upp till stekfatet, den ena efter den andra, alla långa, smala, dystra, allvarsamma, i svarta, gammalmodiga klädningar, som sopade golfvet. Från hufvudet hängde svarta barber nedåt axlarna, och från axlarna åter flöto stora, svarta sjalar ända ned till fållarna.
Se, klippan stiger brant mot molnets rand; En färd till toppen och ett språng från den, Hvad ringa pris för sällheten och friden, Om dessa kunde köpas därmed blott! I tusen skilda dräkter vinkar döden, Så blid, så litet skrämmande i hvarje. Jag kunde störta i dess öppna famn Så glad som svanen i det klara sundet, Och dröjer dock o, hvarför dröjer jag? Ha!
Juveler, pärlor, kosteliga dräkter, guld, Sin faders alla skatter han till brudskänk bjöd; Men stilla talte flickan blott till ynglingen; "Begär mig ej, jag kan dock aldrig blifva din, En annan tillhör jag och är förlofvad ren." I spotsk förundran svarar denne: "Du, så ung, Så späd ännu, hur vore du förlofvad ren?
Ni ha varit borta länge, hälsade gumman igen, under det hon kastade en ofrivilligt belåten blick på de praktfulla ejderhanarna i deras kolsvarta och kritvita dräkter med de rosenfärgade brösten och de sjögröna nackarna. Ni har haft gott skytte, ser jag. Nå, se här ha vi Carlsson nu, som vi ha väntat!
"Skämta icke, Paschans krigare", hörs modren svara, "Längesedan är min dotter lofvad Zekulo, den stolte Jankos släkting. Henne skänkte han af högrödt siden Trenne öfvermåttan granna dräkter, Tre agraffer utaf guld och trenne Diamanter af en sådan klarhet, Att vid skenet man kan spisa kvällsvard, Kan vid midnatt, som om middag vore, Tio hästar sko.
Dock med nedsänkt hufvud ser hvar hjälte Tigande emot den svarta marken, Utom en, den käcka Radoitza. Hurtigt opp ifrån sin plats han springer, Gjordar om sig sina blanka vapen, Sveper sig i mångahanda dräkter, Kastar öfver dem sin divansmantel, Och så störtar han sig ned i böljan.
Medan han en dag i detta tillstånd vankade kring gatorna i Aten, mötte honom en ståtlig vagn, som drogs av mulor, utstyrda med brokiga täcken och pinglande klockor, och omgavs av slavar i lysande dräkter. Det var Eusebias vagn. Hon gjorde sin vanliga förmiddagsutflykt. Klemens drog kåpan över huvudet och hastade förbi. Men Eusebia hade redan varseblivit honom.
Den okände hade knappt uttalat denna förskräckliga varning, förrän han svepte manteln omkring sig, lämnade de häpna kvinnorna och gick bort genom aulan. I det ögonblick han skred genom ingången, som förenade aulan med fruntimmersgården, inträdde två i lysande dräkter klädda män, som närmade sig gruppen vid springbrunnen, sällade sig till den och gåvo det förstummade samtalet en ny riktning.
Sedan Annæus Domitius och Karmides genomgått badslavarnes sista handläggning och nu voro iklädda de dräkter, som deras egna i samlingssalen väntande slavar hållit redo, uppgjorde de ett gemensamt program för den nästkommande dagens nöjen och skildes åt.