United States or Albania ? Vote for the TOP Country of the Week !
DANN. Ett kungarike Skall säkert icke räkna många slike. Mig har han fångat strax med första blick. JULIA. Men, bästa onkel, litet mera skick, Det kunde dock ej skada, vill man tycka. Han är för spotsk som främmande ännu. v. DANN. För spotsk? Kantänka! Ja, han vill ej smycka Sitt språk med fraser, söt och honingsljuf. För spotsk? Min fröken, ja, så menar du.
Minns jag dock själf, hur jag förr, då han kom, densamma, som sedan Blef mig en trogen man, tills döden skilde oss åter, Hur jag befallte och viste mig spotsk och värd att begäras, Tills han förde mig hem, då jag åter lydde med glädje; Därför gå som en drottning, och när ni kommer i kammarn, Akta knappt värdt att kasta en blick på den ärade herren, Innan han bugat sig djupt och ödmjukt bedt om er ynnest.
Min mor har velat, Att i morgon jag går opp på balen." Med en min af spotsk förundran vände Baronessan sig till flickans moder "Kors", hon sade, "det är mer än artigt Att försmå sin fördel för att kunna Skänka oss er vackra dotters sällskap. Är det verkligt allvar, eller kunde Ert beslut, min fru, kanhända ändras?"
Hans dräkt var vårdslöst ordnad, om ordnad ens, En hvardagsdräkt, hans vanliga hemdräkt förr, Hans blick var skygg, men spotsk på en gång och mör Och stjärnlöst nattlig steg han till modren fram.
Försök att en timme Sitta som jag här inne i kvaluren af häggarnas dofter, Se, om ditt hufvud ej tynges till slut och ögonen rodna!" Sade och svängde sig spotsk mot fönstret, att andas i frihet Aftonens luft och skingra sin lätta förtrytelse åter.
Juveler, pärlor, kosteliga dräkter, guld, Sin faders alla skatter han till brudskänk bjöd; Men stilla talte flickan blott till ynglingen; "Begär mig ej, jag kan dock aldrig blifva din, En annan tillhör jag och är förlofvad ren." I spotsk förundran svarar denne: "Du, så ung, Så späd ännu, hur vore du förlofvad ren?
Visst, då jag bär en sådan och kommer ur kyrkan en söndag, Litet ifrån bondflickorna skild, och stannar på trappan, Röd af värmen och grann och nättare mycket än alla, Sneglar enhvar på mig och afundsjukas i tysthet. Men då den aktade herrn, den rike befallningsman, kommer, Spotsk och förnäm, och alla med vördnad vika för honom, Måste han stanna och kyssa min hand, så gammal han än är."
Herr Flygerman blef synbart lättare till sinnes, då han nu tyckte sig hafva fått en handgripligare sak att anfäkta och häckla. Hans uppsyn öfvergick ifrån en mulen otålighet till en triumferande belåtenhet, och hans röst, som hittills sväfvat mellan vresighet och klagan, blef spotsk och ironisk.