United States or Micronesia ? Vote for the TOP Country of the Week !
Slavar, ut med lamporna! Slavar, spelen upp Kalabis! Ut med lamporna! Kalabis, Kalabis! Sedan ropen och det allt oredigare samtalet fortgått en stund på detta sätt, återvände Annæus Domitius till sina gäster. Han hade i aulan väntats av den kejserlige kuriren. Det brev, som denne medfört, bar prokonsuln av Akaja nu i sin gördel.
Samtliga de närvarande uppträdde i morgontoaletter, bland vilka damernas utmärkte sig för genomskinlighet. Damerna voro av två slag: de ständiga och de tillfälliga. De ständiga voro Myro och Praxinoa; de tillfälliga voro två unga syriska slavar, som den kvinliga kitonen och de efter senaste damemodet friserade lockarne klädde väl.
Hade hans herre, som hitintills visat sig så god mot Alexander och nöjd med hans tjänster, nu plötsligt ledsnat vid honom och sålt honom till Baruk, den rike köpmannen, som med sina fartyg utförde slavar till alla delar av jorden, ja, även till barbarerna, där, såsom man trodde, deras öde var att slaktas på blodtörstiga gudars altaren? Du ser ledsen ut, min gosse. Var icke rädd, du!
Myro undrade över en sådan lag, men lovade gråtande att uppfylla hans önskan. Därefter tryckte rabbi Jonas hennes hand med nästan våldsam styrka och avlägsnade sig. Myro återvände till sin ensamma boning. Nästa morgon var hon tidigt uppe för att följa sin väninna och sin lille älskling till graven. Två slavar buro den för mor och son gemensamma kistan till den ensliga, ovårdade begravningsplatsen.
Jag har sökt min Gud alltifrån barndomen och har funnit demonen. Jag har burit Kristi kors i min ungdom, och jag har förnekat en Gud, som nöjer sig med att härska över slavar, som krypa för sina bödlar. Då jag fäller ner gardinen för min glasdörr, märker jag i enskilda salongen ett sällskap damer och herrar, som dricka champagne. Tydligen resande som anlänt samma afton.
Ej långt från skranket, mitt emot predikstolen, hade man ställt de kättare, som voro livdömda för hemlig gudstjänst. Där voro män och kvinnor, gamla och unga, förmögna medborgare och fattiga slavar. Deras armar voro bakbundna, och soldater vaktade dem.
Jag kunde varit rik, om jag velat tänka på framtiden; men det ville jag icke ... och det ångrar jag nu icke heller. Jag har bott i sköna gemak, du Rakel, och låtit bära mig i gyllene bärstol av egna slavar; jag har, klädd i byssosluft, purpur och juveler, svävat från det ena nöjet till det andra. Atens vackraste, rikaste och gladaste ynglingar hava utgjort min livvakt. Men det är nu förbi ...
Ett stycke därifrån, just omkring Torg-Hermes' kolossala bildstod, således på samma plats som i Aristofanes' dagar, utbjödo kött- och korvmånglarne sina i form av pelare och festoner ordnade varor, omgivna av talrika kunder, bland vilka de rikes slavar voro mest högljudda, ty här om någonstädes bestämde pungens vikt personens.
Ja, varandra och er! Staden genljuder nu av ropet: död åt avgudadyrkarne! Bah, låt dem ropa! Låt Aten brinna! Låt dem i fred slå ihjäl våra fordringsägare! Vad vidkommer det dig? De ropa väl även: död åt judarne, som korsfäst vår Gud! Död åt judarne! Död åt hela människosläktet! Ut med lamporna! Kalabis, Kalabis, I slavar!
Betänker du icke, att till och med vår heliga kyrka med tacksamhet emottager slavar i arv av fromma döende, och att hon välsignelserikt använder deras arbete till sitt jordiska godas förkovran? För mig, sade Teodoros, är detta ett det sämsta bevis för slaveriets rättmätighet. Du glömmer, min broder, att jag förnekar kyrkan. Tyvärr, det är sant, sade Eufemios med en sorgsen blick mot himmelen.