United States or Jamaica ? Vote for the TOP Country of the Week !
Vill du döma henne för det, hon skulle svälta ihjäl annars! Gå dit, gå! Det är inte bara jag som är eländig. En sån fattigvård håller du oss med! Och så kan du gå till den där mannen med snörena som Monna Lisa du har många, många, och du vill jag skall tacka dig för allt! Han smög sig sakta fram mot detta tysta, skrämmande väsende och han skakade till som av köld, sedan skrattade han.
Väl kunde han tolka lagens bud med skrämmande allvar, men han underlät aldrig att efteråt låta evangelium lysa; och visserligen målade han fördömelsen och fördömelsens ort med heta färger; men han kunde också framställa saligheten så, att det växte vingar på åhörarnas själar. Allt detta gjorde starkt intryck på Elsas fantasi.
Jag ville gå i detsamma, men jag märkte, att Rosa dröjde. Då jag vände mig om, mötte mitt öga hennes. En outsäglig ömhet låg i hennes blick, mulen, skrämmande, plågsam, ty den mildrades ej af glädje nu. Men våra ögon dröjde länge i hvarandra, och jag såg, ryste och teg.
Se, klippan stiger brant mot molnets rand; En färd till toppen och ett språng från den, Hvad ringa pris för sällheten och friden, Om dessa kunde köpas därmed blott! I tusen skilda dräkter vinkar döden, Så blid, så litet skrämmande i hvarje. Jag kunde störta i dess öppna famn Så glad som svanen i det klara sundet, Och dröjer dock o, hvarför dröjer jag? Ha!
Junot och Rapp visste, att när deras general såg ut som nu, var det icke värt att öppna sin mun. Så mörk som i dag hade de sällan sett hans panna, och läpparna voro tätt hoptryckta med detta uttryck av kall, oböjlig slutenhet, som alltid verkade så skrämmande och förintande på hans omgivning.
Det gråbleka ansigtet, de hopdragna ögonbrynen, de sammanpressade läpparne som mist sin färg, hela denna muskelstarka gestalt hvars alla fibrer tycktes krympa sig under en våldsamt återhållen vrede verkade så egendomligt skrämmande på honom.
Hon ställde sig ögonblickligen rätt, hon blef åter rädd för detta grofva, fula, som skulle komma in mellan dem komma som en frostnatt efter sensommarn och härja allt hvad solen lockat fram. Åh, den gamla frågan, den skrämmande, efterlängtade svaret, nej eller ja, lika farligt för den, som endast fruktade ett: att mista. Mista?
Utifrån Mälaren kom dimman långsamt seglande likt ett ogenomträngligt vitt mörker. Han tyckte sig känna, hur oändligheten själv kom emot honom, skrämmande vid och tom, förintade allt omkring honom, slukade husen och kajerna och gasblossen och lämnade honom ensam kvar på några slippriga och smala bräder, en skeppsbruten på en flotte, svävande ute i rymden.
De hade roligt åt något, det förstod Ante, som skyndade att nå fram till dem. Men så hörde han det skrämmande ordet "kask" och "jag skall lära dem bå de och mer till. Pojken, som satte krokben för mig skall få så mycket han tål". Det var finndrängen i elakgården, som talade. Den andre, lilldräng i samma gård hade skrattat åt såna ungar, som vågade sig på stort folk och sade nej till starkvaror.
Skrämmande står dock ej mer för min blick den döende gubben, Nej, långt mer som det minne jag får, sen jag länge betraktat Fjärden en sommarkväll mot natten, då vindarne tyna, Solen släcker sitt ljus och vågorna, trötta att svalla, Sänka sig mer och mer och bli som en spegel omsider." Så omtalte hon nu, hur den åldrige fiskaren bortgick.