United States or Pitcairn Islands ? Vote for the TOP Country of the Week !
Hon hade hållit af tant Karin för Hannas skull och var nu glad att kunna i en liten mån återgälda den vänlighet som bevisats Hanna. Det blef brådska i Bellas hem, och gamla Lena torkade i smyg sina ögon vid tanken på att mista Bella för en hel sommar.
Hvad har hon kvar, om den förloras? Dock, Hvad äro mina böner, hvad min klagan? Står icke djupt och outplånligt ren Min dom i ödets koppartafla skuren? Hvad hoppas jag, hvad söker, hvad begär jag, Hvad kan jag få, hvad kan jag mista mer? Nej, gamen, som förtär min barm, skall jag, Prometheus lik, i evigheter nära.
Men jag såg också, att hon väntade ett ord från mig, som skulle säga henne något, och därför svarade jag: »Tror du icke, att något kan bli gammalt och vant utan att därför mista i styrka, glädje och helgd?» Hon såg på mig med stora ögon, som ville hon se till botten av min själ.
Det själstillstånd, hvarur »Arbetarens hustru» hade framgått, var en känsla af lifslust, mod och kraft, hvilket alt dock kanske dolde en sjuklig upphetsning af nervsystemet. Så skedde ett omslag. Hjärnans öfveransträngning, de många våldsamma angreppen på mig och smärtan öfver att mista mina vänner värkade en hög grad af nedstämdhet.
Nu får du ej tänka på annat, än att sofva, äta och bli frisk. Som du vill! sade Bella i trött och undergifven ton. Bengt undertryckte en känsla af omanlig svaghet, när han såg hennes ansigte, så litet och aftärdt, sjunka tillbaka mot kudden. Hans lilla syster! Hur kär och ljuf hon var! Han kunde icke mista henne ännu, nej aldrig i verlden.
Men jag kände också, att på samma gång hon tillfogade mig den största sorg, blottade hon vidden av en kärlek, inför vilken jag blott ville sträcka ut mina händer, för att den icke skulle berövas mig i samma ögonblick den helt blivit min. »Jag kan inte bära detta», nästan skrek jag. »Jag kan icke bära det. Mista både dig och honom. Du kan inte mena det.»
En ofantlig menniskomassa samlades inom ett ögonblick på stranden; men ingen vågade ett försök att rädda den drunknande. Det syntes nära omöjligt att kunna lyckas. Främst i ett öppnadt fönster vid stranden stod en spenslig ung man, med högsta deltagande talande om olyckan. "O min Gud, hvilken förfärlig händelse. Arma föräldrar, som så skola mista sitt barn.
Han gick der och tänkte på henne som kunde bära allt, på henne, den starka, den glada och alltid så leende hustrun. Hvar var hon? Och vid framkomsten fick han veta det. Hon kunde då bära allt, men ej detta enda! Hon kunde försaka allt, lida allt, mista allt, blott icke denne man på hvars tillgifvenhet hon trott! Då han öfvergifvit henne, kunde hon ej lefva. Den lille återfans i prestgården.
Det var klart för både honom och alla, som sågo honom, att han snart skulle anträda den sista färden. Och fast han under de senaste åren inte haft så särdeles mycken glädje af lifvet, hade han som vi alla ändå lifhanken kär. Och att mista den föreföll honom lika obehagligt som gubben Bennet. Som nu Anders Ervastson låg där, gled hans förflutna lif förbi honom som ett växlande panorama.
Sen jag där med trofast kärlek blödt den svenska sanden röd, Sitter nu jag här på torgen, sjunger för en smula bröd. Gud bevare fosterlandet! Ringa är allt annat sen; En soldat skall kunna mista lif och lycka, arm och ben. Gud bevare fosterlandet, det är summan af min sång, Så, fast andra ord förbytas, slutar jag den hvarje gång."