United States or Gambia ? Vote for the TOP Country of the Week !
Hon greps af en instinktiv fasa. Döden, som hittills blott varit en skräckbild för hennes inbillning, kom henne plötsligt nära som en hotande verklighet. Om nätterna kunde hon icke sofva af ångest, och om dagarna kunde hon icke hålla sig stilla, utan strök omkring flygeln, där det förfärliga pågick, med ett uttryck i ögonen som en hundvalp, tassande omkring en döende kamrat.
Vid din makt, Norna, vid alla de krafter som regera elden och vattnet besvär jag dig, gif mig medel att hämnas". Norna bäfvade tillsammans, liksom kufvad af besvärjelsen. Hon svarade med våldsam ansträngning: "Ha, jag måste lyda, den döende beherrskar mig; icke menska mera, icke ande än!" "Skynda, Norna, snart är det för sent. Hvad kan den dödas hat, som lefver ännu i grafven?"
Dagligen tänkte hon så, när hon satt vid hans säng och höll hans hand, som redan var kall och däfven af dödens anda. Hon höll den tappert, fast det ryste i hennes rygg, ty hon förstod, att hennes nerver och blod bringade den döende hälsningar från lifvet; men hon kunde icke uthärda det länge, efter ett par timmar revolterade alltid hennes kropp, och hon måste ut i friska luften.
Om en stund slog Nilenius upp ögonen, satte sig i bädden, skakade som ett löv i hela kroppen. Det föreföll som om han velat luta sig fram för att gripa tag i David, och denne ryggade tillbaka för den dunst av hat som slog ut från den döende, som nu var alldeles svart i ansiktet.
Det skönaste blir icke vår hvardagsgäst, det skönaste är en resande, som blott besöker. Den 1 maj... Hon vill hän, hon vill skiljas. Hvad söker hon? Hvart skall hon fly? Under jorden bortom, som, öfver världars världar, hvad skall hon finna annat, än hvad hon förskjutit här: en skapelse och en Gud? Ägde jag konstens gåfva, skulle jag sitta vid en sjukbädd och måla för den döende ljufva minnen.
Magdalena hade enträget bedt sin mor fara in till staden och köpa julgåfvor att dela ut åt de fattiga barnen i byn, men denna hade ogärna velat resa bort från sitt döende barn, ty hon förstod ju, att slutet ej kunde vara långt borta.
Jag mumlade någonting och skyndade in i mitt rum. Jag var illa däran, matt och eländig. Jag kunde inte gråta ens. Visste far något? Och vad visste han? Jag tänkte: Han vet alltsammans, men han kan inte ens förmå sig att banna mig. Han vämjes vid mig, därför att jag är en slyna, som bedrar sin döende far. Och jag förstod, att jag varken skulle få bekänna min skuld eller erhålla förlåtelse.
Jag nickade till svar, och åter såg jag, hur hon böjde sig över Svante och slöt honom intill sig. Driven av någon plötslig instinkt, reste jag mig upp och gick ut, lämnande min hustru ensam med det friska barnet och det döende. När jag vände mig om i dörren, såg jag min hustru föra Svante fram till lille-brors säng. Där satte hon sig på den ena sidan och lät gossen taga plats på den andra.
Med sådana mannajungfrur dansar din broder på Nyköpingshus. Därefter togo de varann i handen igen och fortsatte utför åsen på andra sidan. På kullarna vid gårdarna sutto bonddöttrarna, linhåriga, med klara pannor och fingrarna om kinden, och sågo bort efter den döende dagen, som svenska kvinnor bruka aftonen före en helg. Vad tänkte de på? Vad drömde de om?
Emellanåt kläppte det i klockan nere vid kyrkstaden och prästen begav sig ut i vit skjorta och stola med en vägvisare för att bära sakramentet till någon döende i skogsfästena.
Dagens Ord
Andra Tittar