Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 2 maj 2025
Det var en klanglös, sammanpressad röst, som han aldrig hört förr, och det måste ha svartnat för hennes ögon, ty de sågo förbi honom, som om han försvunnit för hennes blick. Han tvekade. Han visste icke hvad han skulle göra; han var alldeles villrådig. Han kände på sig, att här var den vanliga ironien icke på sin plats; och när han icke kunde förskansa sig bakom den, var han hjelplös som ett barn.
Det har inte heller af sig själft blifvit till något, och ur den tragiska död af vällefnad, som på sistone ändar rentier Hörnfelts på pröfningar rika lefnad, ger sig inte ens ett komiskt intryck. Tragikomiken låg på lur i stoffet, ironien låg och väntade i uppställningen ett par tag har författaren lockat fram dem. Men han har blott sporadiskt förverkligat dessa impulser.
Anatole France har från det ironiska uttrycket, som han behärskade som ingen annan, gått öfver till den direkta anklagelsen. Det tunga artilleriet har kört fram. Jag tror alls inte att ironien som icke är någon åskådning utan endast en uppenbarelseform för tanken, en hållning inför lifvet behöfver vara ett tecken på andlig öfverlägsenhet. Jag vill blott säga, att hos France den ironiska leken med sina dubbeltydiga vishetsregler och tveeggade sentenser sköttes med en färdighet och glädje, som öfver sidorna i hans böcker kastade strålande glans och skimmer och gjorde flera af hans verk till verk af hög konst. I
Ironien råder öfver Romaine Mirmault, som kommer underfund med sammanhanget när det är för sent och förlorar den ene brodern liksom hon förlorat den andre, och under ironien hör den svaga kraftmänniskan Pierre de Claircy, som tar sitt lif för att bevisa sig själf att han har mod att lefva.
Dagens Ord
Andra Tittar