United States or Solomon Islands ? Vote for the TOP Country of the Week !
Ja, till och med skeppen, som äro så stora, och som drivas av starka vindar, styras av ett helt litet roder åt det håll dit styrmannen vill. Så är ock tungan en liten lem och kan likväl berömma sig av stora ting. Betänken huru en liten eld kan antända en stor skog.
Vad den jorden är hård; kokorna rulla som stenar ner från fårornas ryggar, oxarna spjärna i leran så att man hör hur det knakar i deras halsar; eftermiddagssolen bränner hett som ovett på bondens rygg; hans bruna hand håller plogskaftet som ett roder; svettdropparna pärla från hans panna och falla så tyst i den öppnade jorden.
Hos Lucidor förmådde ej viljans roder betvinga de brusande anlagen, utan dessa drefvo honom ur den rätta kursen. Den lätta förmågan att frambringa vers lånade sig allt för väl åt likgiltigheten och vårdslösheten i hans lynne. Om derföre största delen af hans skrifter kan utan afsaknad bortkastas, återstår dock tillräckligt mycket för att utgöra ett betydande resultat af hans poetiska verksamhet.
Han ägde skepp, vilkas master voro cedrar från Libanon, vilkas roder voro av ek från Basan eller nejden däromkring, och han skulle gärna, för att i allo rätta sig efter profeten Ezekiel, givit dem segel av egyptiskt linne och soltält, färgade med purpur från Elisaöarna, om ej han funnit detta vara ett för långt drivet slöseri.
Det blef ganska illa tilltygadt af denna, det förlorade sitt roder, och man begynte hysa grundade farhågor, för dess fullständiga undergång.
Påtagligen hade seglaren förlorat sitt roder i brottsjöarna eller möjligen avstött det mot något grund, från vilket vågen i nästa ögonblick åter lyft honom bort, ty han drev redlös för sidan, hans klyvare fladdrade i trasor, och ett revat märssegel, som han ej lyckats bärga, påskyndade numera endast hans undergång.
Tankfull satt kung Fjalar, Talte sedan med trotsigt lugn: "Ord jag hört om makter, dem ingen skådat, Och på drömmars väsen jag bjuds att tro. Ovan är jag att på andra lita, Stöd jag fann i min egen barm. Så jag mänskor kufvat och ödets roder Ryckt ur fåfängt hotande gudars hand. Sanning må det vara: Fjalar åldras, Locken hvitnar, och skuldran tyngs.
Genom det skenbart obetydliga, genom det under vattnet dolda lilla rodret styres kolossers lopp; så foga de himmelska blott ett obemärkt roder vid händelserna, och de gå i deras plan. Dikten öfvergår nu till Oihonna. Att hon kom att hamna i Morven, däri torde vi längre fram kunna finna en afsikt; hvad som närmast möter vår uppmärksamhet är, att hon skildras såsom skön.
I samma stund föll en annan längre för ut, jakten stannade med en våldsam knyck, och ett spel af lefvande segel fyllde luften. Den gamle hade straxt, då han hörde haken falla, gissat, hvem han hade att tacka för besöket, och för att undvika ett onyttigt uppehåll både med roder och arm sökt omintetgöra den tillärnade påhälsningen af hans efterhängsna gäst.
Mig ock ödet födt Att bära nesans börda af den dagen, Då finska krigarn gaf sig, förrn han blödt, Då Sveas stolta borg, förrn kula stött Mot dess granitvall, fegt blef skänkt och tagen. Men var jag man att spränga pliktens damm Och rycka till mig händelsernas roder, Var jag den starke, som bort träda fram? Dock, att jag det ej gjorde, är min skam; Säg så, men krossa mig med hat ej, broder!"