United States or Liberia ? Vote for the TOP Country of the Week !
LEONTES. Besinningslöst du handlat, gamle, djärfve man, Då sådan storm du lössläppt, sändt din son kring ön Att hejdlöst krig förkunna, väcka upp till våld En öfvermakt, som slumrat. Hvem skall styra den, Hvem stäcka af dess härjning? Hvar är främlingen? Hvar göms han, svara! Frälsas måste han.
Den klara lilla tjärnen, som blänkte nedanför fäbodvallen låg stilla som om den slumrat, täckt af en fin töckenslöja. Men där blef lif i alla fall nu när Gullstjärna, som man varit i sådan oro för, syntes midt i flocken af kändt och okändt folk. Kon sprang in genom det öppnade ledet, rätt till fähusdörren, följd af Sara. Ante och Maglena stannade förfärade.
Nybyggarne rustade sig till förtvivlat motstånd. De krigiska lidelserna vaknade åter i många hårt prövade bröst, där de länge slumrat, och gjorde den väntade striden välkommen.
Abraham vek åt sidan, tryckte sig in fönstersmygen. Då rev hon med famlande fingrar och kastade av sig kläderna. Naken sprang hon fram och föll på knä inför honom. Kära min slav, du får inte förskjuta din härskarinna. Får inte, får inte, får inte! Men när Abraham slumrat några minuter, spratt han upp ur sömnen. Månen upplyste rummet. Och nu låg taket över honom.
Ja, dina furstar äro såsom gräshoppor och dina hövdingar såsom gräshoppssvärmar: de stanna inom murarna, så länge det är svalt, men när solen kommer fram, då fly de bort, och sedan vet ingen var de finnas. Dina herdar hava slumrat in, du Assurs konung; dina väldige ligga i ro. Ditt folk är förstrött uppe på bergen, och ingen församlar det. Det finnes ingen bot för din skada oläkligt är ditt sår.
Och när jag såg henne söka, då vaknade också inom mig ett minne, som länge slumrat, som jag under elva år knappast kommit att erinra mig. Det var en afton, när vi ännu bodde kvar i de stugor, som nu jämnats med jorden. En augustiafton var det. Och följande samma stig, hade vi gått hit för att säga farväl åt en god sommar.
I dina blickar härske slummern blott Och drömmens ängel i din barm allena! Hvem mätte ut din strid så kort, Säg, späda barn, som slumrat bort Från jordens fröjd och smärta? Dess vår du endast skåda fick, Dock bodde tårar i din blick Och oro i ditt hjärta. Nu är ditt lugn dig återställdt, Nu sofver du så djupt, så sällt, Som under snö och ilar Den fallna blomman hvilar.
Aftonen kom och ännu stodo middagens doftande frukter orörda, ännu lågo hennes svällande lockar endast löst sammanfästade och utan smycken. Det blef morgon, redan vaknade blommor och fjärilar, men ännu hade icke Alhejdi slumrat. Slutligen tillslöto sig dock hennes ögon behagligt, och solen stod redan högt på himmelen då hon vaknade. Sköna tärnor, smycken i dag eder herrskarinna med dubbel omsorg.
Det rök ur skorstenen till störes när sällskapet, med kon i följe, ändtligen hunno opp till fäbodvallen. Och det var redan rätt sent på aftonen, fast ljust som på en klar sommardag. Bara så underligt tyst, då alla fåglar, utom gök och trast slumrat in. Koskällor och kåkning och långlurslåt hördes inte heller längre inifrån skogarne.
Där bröt han sönder bågens ljungeldar, sköld och svärd och vad till kriget hör. Sela. Full av ljus och härlighet går du fram ifrån segerbytenas berg. De stormodiga äro avväpnade, de hava slumrat in och sova; alla stridsmännen hava måst låta händerna falla. För din näpst, du Jakobs Gud, ligga domnade både man och häst. Du, du är fruktansvärd; vem kan bestå inför dig, när du vredgas?