United States or Lesotho ? Vote for the TOP Country of the Week !
I samma stund, bland stormande kämpar främst, På kungaskeppet svängde han svärdet, Och hård blef striden, like mot like stred, Dock glesnade Fjalars sviktande tropp. Omsider stod kring kungen en sköldborg blott Af trogna vapenbröder från fordom, Och Fjalar stred för seger ej mer, han stred Orubblig för glansen blott af sitt fall.
Krigiska minnen Fyllde hans själ, och glömmande ensamheten och bristen, Nådde han herrgåln, stolt som en vapenbroder till ägarn. Men då vid trappan omsider den modige trafvaren stannat, Gick han behagligt att fira sin kväll bland folket i stugan, Medan till salen glad den vänliga flickan begaf sig.
Hon visste nu, att de snart skulle resa till Paris, de hade lovat att komma till Mademoiselle de Permons bröllop först i november. Hon gifte sig med Förste Konsulns vapenbroder och ungdomsvän, kommendanten i Paris, general Junot, och Laurette hade skrivit, att hela familjen Bonaparte hade lovat att komma på bröllopet. Å, det var en förtrollande ångest bara i den tanken att se honom igen!
Gref Bestuscheff, ni hans trogne vapenbroder, Ädla minne från hans tider, Säkert ville ni mitt sällskap bli i döden För en vinning, stor som denna?" Så hon sade.
Fram till sin gamle vapenbroder Steg han och hof till darrande ord sin röst: "Kung, Hjalmar skall föra ditt svärd En gång, när själf du hvilar med maktlös arm, Skydda ditt land och fjärran väcka Minnet af Fjalar än, där det slumra vill. Dröj längre då ej i ditt val! Brant står vid stranden klippan, och nedanför Väntar i tystnad svala vågen; Lätt som en gnista slocknar din dotter där."
Sorgsen syntes dock ej den gamle begynna sin vandring, Utan som andra han väntade glad julaftonens glädje, Bjuden att fira den nu på den stora, bemedlade herrgåln. "Sitt ej", hade den aktade herrn, den ädle majoren, Sagt, då han träffade sist sin vapenbroder vid kyrkan, "Sitt ej, gamle Pistol, som en tjäderhane i skogen, Ruggig och gömd; hvi ser jag dig oftare ej i mitt grannskap?
Det, som nu följde, påminde om Sokrates' sista stunder. »Vänner och vapenbröder», sade han till filosoferna och fältherrarne, som omgåvo hans bädd, »naturen återkräver av mig sitt lån, och jag återgiver det med en villig gäldenärs hela glädje. Filosofien har lärt mig, att själen ej är sant lycklig, förrän denna ädlaste del av vår varelse är frigjord från de band, som inskränka hennes krafter.
Men på sin plats kvardröjde ej mer den ädle majoren; Fram till sin vapenbroder han gick och sänkte med sorgfullt Hjärta en trofast hand på den grånade krigarens skuldra. "Gamle Pistol, tag mod", så sade han, "hoppet är sviksamt, Långt, långt borta är den, som du söker; bedröfliga budskap Bringar kaptenen till dig och oss alla, men tåla är lefva." Sagdt.
Han stod med händerna på svärdet och såg ned i gräset. Vem kränker lagarna djupast, frågade han långsamt och mörkt, min broder eller jag? Vapenbröder och riddare, hjälp mig att bli en vis och god konung! Till Mora stenar, till Mora stenar! svarade de under skallande jubel och slogo på sköldarna.
Donatisthopen, fruktansvärd ännu i trots av sitt ringa antal, följde den oförskräckte ledaren för att kasta sig mot fiendens lansar och om möjligt bryta sig väg genom hans leder. Deras avsikt gynnades av ett angrepp i truppernas rygg, som deras vapenbröder, lämnande sin starka ställning på andra sidan dälden, gjorde för att komma dem till hjälp. Ett förfärligt handgemäng uppstod.