United States or Philippines ? Vote for the TOP Country of the Week !
Hon visste nu, att de snart skulle resa till Paris, de hade lovat att komma till Mademoiselle de Permons bröllop först i november. Hon gifte sig med Förste Konsulns vapenbroder och ungdomsvän, kommendanten i Paris, general Junot, och Laurette hade skrivit, att hela familjen Bonaparte hade lovat att komma på bröllopet. Å, det var en förtrollande ångest bara i den tanken att se honom igen!
Mer än allt annat plågade det henne att möta Louis' moders forskande, bekymrade blick. Laurette fick plötsligt en god idé. Jag har en bön, Madame hon böjde sig fram på sitt graciösa, vinnande sätt låt Edmée få komma hem till mig ett par dagar och hjälpa mig att arrangera en smula. Allting ser så obarmhärtigt nytt ut därhemma, Edmée har så fin och säker smak.
Jag befinner mig icke väl, Laurette... Det började, som du minns, redan i går afton. Törs jag be dig göra mig den tjänsten att uppsöka Monsieur de Caulaincourt och säga honom, att jag helst vill hem. Det är också på tiden jag ser flera
Vacker! Ja, naturligtvis är hon vacker. Varför tror du annars, att han skulle brytt sig om henne? Laurette skrattade muntert, befriad från alla misstankar genom Edmées lugna ton och leende.
Jag skall nog uppmuntra henne, tillade hon saktare. Edmée får göra, som hon vill, sade fastern litet kyligt. Så mycket kunde hon förstå, att det var något allvarligt i vägen mellan Edmée och Louis, och att det var Edmées skull. Om faster tillåter började Edmée. Hon såg tacksamt på Laurette. Bara att få komma därifrån var en lättnad. Allt blev överenskommet, som de unga damerna önskade det.
Edmée hade behövt hela sin självbehärskning för att låtsa som ingenting, när hon hörde, att Förste Konsuln var inne hos general Junot. Laurette, som också var en smula feberaktig i anledning av detta den store mannens första, oförmodade besök i hennes hem, gav emellertid föga akt på henne.
Å prat! Laurette tvang henne ned i stolen igen.
Du skall för resten icke säga något om detta, Laurette tillade han litet efter han skulle icke tycka om det. Gud vet, vad han ämnar säga henne! undrade Madame Junot litet ironiskt. Ja, Gud vet! svarade Junot oskyldigt, med ögonen mot taket.
Nu upptäckte emellertid plötsligt Laurette tack vare det oförmodade mötet med Madame Fourès ett förträffligt tillfälle att »sondera» väninnan och på samma gång, med sin större världserfarenhet, indirekt varna henne, ifall hon skulle ha tagit Förste Konsulns artigheter för mer, än de, efter hennes tanke, voro värda.
Edmée trodde icke, att general Bonaparte kunde vara underrättad om, att hon var på besök hos Junots, och hon ville helst undgå att träffa honom tillsammans med dessa främmande människor. Hon svarade därför strax sin väninna: Ja, gå du bara, Laurette. Han har visst icke tid att göra visiter hos damer.