United States or Antigua and Barbuda ? Vote for the TOP Country of the Week !
HAN. Sömn, o sömn, Du svala dagg för hjärtats sjuka blomma, Du blida, som på drömmens vingar bär Den kvalda anden ur sin fångaboning Och låter honom några stunder fri I evighetens etersalar andas! Kom, sänk dig ned till oskulden, fastän Dess bädd af klippans kulna mossa reddes Och fast hon lutar hjässan mot en famn, Där alla lifvets vilda sorger storma!
Under hans vinge bindes ett bref sen: "Ila och sänk dig neder vid fönstret, Neder på rosenbusken den röda, Nära till fönstret sitter den hulda, Sitter och stickar där vid sin båge. Hälsa den goda vänligt ifrån mig, Säg: 'Med Ilija var jag i går än, Tömde i går än vin med min herre'." Snart vid Ilijas boning var falken.
Öfver udden låta de bli att gå likväl." "Fan i mig", ropade löjtnanten, "står icke hans bomsegel åter lika grant som förut. Om han blott velat hålla sig några minuter oklar än. Men jag slår vad, att jag skjuter honom i sank, då vi komma i smulare vatten lä om klippan båda." "Hållet, på en rykande bål i land", inföll den andre, "låt ladda nickan med kula och försök!"
Är det då är det då pastorn trefvade sig fram, som om han känt, att här var sank mark någonting särskildt som som tynger samvetet? Hon såg på honom från sidan, såg hans böjda gestalt, hans hängande hand och hans deltagande min: Skulle hon anförtro honom allt? Sitt hjärtas strider, sitt sinnes lidelser, sitt brott och sin ånger? Hon höll andan, som om hon i spänning väntat på ett svar inifrån.
Han gick från Lybeck samma dag, jag kom dit, och hade godt gods ombord." "Så nära som på två pipor rom fick han allt unnan; men dessa skötos i sank med min äldsta pojke på köpet", svarade gubben och gjorde tillika en klunk, som nära vållat en lika stor ebb i glaset, som det förut hade flod.
Det är besynnerligt att, så många de än äro och om de voro tjugu i stället, för två, få de dock aldrig annat än dricka vårt kölvatten, om det skulle lysta dem." "Här, på samma ställe, där vi nu segla, sköts din bror i sank", invände den gamle med en omisskännelig darrning på den eljest oförändrade rösten. En lång paus följde därpå.
Ty fråga framfarna släkten, och akta på vad fäderna hava utrönt vi själva äro ju från i går och veta intet, en skugga äro våra dagar på jorden; men de skola undervisa dig och säga dig det, ur sina hjärtan skola de hämta fram svar: »Icke kan röret växa högt, där marken ej är sank, eller vassen skjuta i höjden, där vatten ej finnes?
Vid varje försök till en ordentlig slutledning vände han sig åt sidan för att äta lingon bredvid vägen ...» Efter dessa graverande anmärkningar kastar festtalaren ett blomsterregn på ett par kvartsidor, rädd att ha sagt för mycket; därpå blir han modigare igen och skjuter vännen utan pardon i sank. »Ett fattades honom ... Föryngringsprocessen i historien var honom förborgad.
HERRE, vad är en människa, att du vill veta av henne, en människoson, att du tänker på honom? En människa är lik en fläkt, hennes dagar såsom en försvinnande skugga. HERRE, sänk din himmel och far ned, rör vid bergen, så att de ryka. Låt ljungeldar ljunga och skingra dem, skjut dina pilar och förvirra dem.
Men ingen menniskoboning syntes, ehuru vi på en sank mark funno afhuggna björkar jemte en stor slipsten med sin svängstång. Plötsligt upphörde hvarje spår till säterstig, men ljuden af skällor kommo närmare. Ellen före, vi andra efter upp på en höjd; vi trodde oss se sätern, då en flock hästar galopperade förbi, skrämda af våra rop.