United States or Serbia ? Vote for the TOP Country of the Week !
Och så lät det så vackert, det der talet om fädernesland, fosterjord och hemtorfva. På det här afståndet isynnerhet. Och hon gjorde inom sig vid tredje vinglaset ett stolt löfte att bli patriot, språkpatriot. Sitt program skulle hon nog få af Mäienens, dermed var ingen nöd. Och med oförstäld beundran hörde hon på herr Mäienen, som satt närmast och som för ögonblicket hade ordet.
Sen sågs han aldrig mera nöjd, Om han ej mig fick skåda; Vi delte sorg, vi delte fröjd, Vi rökte vapnet båda. Nu var han gammal, jag var ung, Jag blott student, han mer än kung. De sägner, här i sång jag satt, Från gubbens läpp de stamma, Jag hört dem mången stilla natt Vid pärtans matta flamma. De tala några enkla ord, Tag mot dem, dyra fosterjord!
Frihet måste hjälten vinna, Lefva än för älskarinna, Ära, fosterjord!" Sagdt, och i sin sköna ifver På ett rosenblad hon skrifver Till gemålen Några blyga ord: "Dyre, låt med rosens anda Seidis tysta suck sig blanda Och ditt hjärta nå: Tjusad af din makt, din ära, Ville hon en stund begära, Då för festen Hon kan tacka få."
Men dagen led, och solen Vid västerns portar stod, Då segrade omsider Den finska härens mod, Då sågs hvart hinder-brutet, Hvar fiende på flykt, Och allt kring gamle krigarn Var åter lugnt och tryggt. När då den sista truppen Bröt ned från kullens topp Och drog förbi soldaten, Då stod han högrest opp: "I unga, tappra söner Utaf vår fosterjord, Finns någon här, som aktar En grånad krigsmans ord?
Vid brädden af den dunkla våg, Som skådat dagens strid, En gammal krigare man såg, En man från Höglands tid; Hans panna låg mot handen stödd, Hans kind var blek, hans barm förblödd. Ej kom en vän, som kunde få Hans sista afskedsord, Ej var den jord, han blödde på, En älskad fosterjord. Hans hembygd Volgas bölja skar; En hatad främling här han var.
Han tackade vänligt hvar trupp därvid Med en krigares enkla ord För trofast heder, för manlig strid Och för kärlek till fosterjord. Han nådde sin yttersta flygel till slut Vid aftonens sista glans; Han tackade skaran där, som förut; Den fördes af kapten Schantz. Den glesnat mycket, han såg det väl, Fått luckor i hvarje led; Snart fäste dock annat genralens själ, Och nu ryckte han fram därmed.
BISKOP PETRUS. Så fortfar då att anse mera värd en brottslig konung, än er fosterjord. Med sorg vi resa åter, snart med svärd afgöras skall, hvad vi här bytt med ord. Laur. Fjerde scenen. Arvid Stålarm. Johan Fleming. Olof Klaesson.
Vi äro icke vana från det hållet att höra något godt; dess mer tack skyldig jag eder blir, om nu det fallet är. ERIK BRAHE. På Svea-rikes vägnar komma vi och hälsa dig med frid och vänskap, Stålarm! Den vilda strid, som broder emot broder och hat mot hat och död mot död har stält, ej längre för en själfvisk konungs skull vårt folk, vår fosterjord förstöra skall.
Sin fosterjord han trohet svor, För den som för en brud, en mor Sitt allt han ville våga, Med denna kärlek blef han stor. Han föll; och dock, hvad härlig lott Att dö som han, sen så man fått Sitt lif med ära hölja! Det är att trotsa glömskans sjö, Att lyftas som en grönklädd ö Ur djupet af dess bölja; Det är att dö, och dock ej dö.
Kanhända du I lifvet möter honom på din bana: Då hälsa honom än från fordomdags, Från Stål, från bragderna, från Revolaks." Så talte gamle Stål en gång om dig, Du kämpe från vår äras gyllne tider. Hans hälsning har studenten gömt hos sig, Tills grånad ren han bär den fram omsider, Nu, när ett sekel hunnit halft förgå, Sen för din fosterjord du stridde då.