United States or Somalia ? Vote for the TOP Country of the Week !
När det sista kriget med storm bröt ut Och hon syntes bland oss på nytt, Då mindes hon knappast sin fägrings slut, Så längesen hade den flytt. Men vacker än, fast på annat vis, För en krigsmans sinne hon var, Och ofta nämndes hon än med pris Som i blomningens bästa dar, Fast de forna löjenas högkvarter Nu hyste rynkor en flock Och ögat ensamt var brunt ej mer, Men hela anletet ock.
Men dagen led, och solen Vid västerns portar stod, Då segrade omsider Den finska härens mod, Då sågs hvart hinder-brutet, Hvar fiende på flykt, Och allt kring gamle krigarn Var åter lugnt och tryggt. När då den sista truppen Bröt ned från kullens topp Och drog förbi soldaten, Då stod han högrest opp: "I unga, tappra söner Utaf vår fosterjord, Finns någon här, som aktar En grånad krigsmans ord?
Det är just det jag har sagt Gustavus, återtog konung Sigismunds tillämnade stallmästare med sin vanliga tvärsäkerhet, i det han hämtade andan efter en ny klunk. Men vem frågar nu för tiden efter en gammal krigsmans råd? Pojkar, som redo käpphäst när jag suttit tjugu år i sadeln, mena sig nu förstå den saken bättre. De skulle ha sett Svidje Klas, som folk kallade sotnäsan!
Förrn den ädle kungen i Finland stred, Hon blifvit en krigsmans brud; Och då trumman rördes och Svärd drog med, Så följde hon samma ljud. Då var hon vacker. En läpp, en kind Som hennes så skär knappt fanns, Och mången krigare såg sig blind På de bruna ögonens glans. Men en vår är flyktig, en blomning kort, Och hennes, den blef ej lång: I trenne växlingar gick den bort, En tredjedel hvarje gång.