United States or Romania ? Vote for the TOP Country of the Week !
Först vid slutet af den krökta gången, Mellan ödelagda gårdar banad, Satt en yngling, snart förblödd, vid vägen På hans bleka kinder flög dock rodnad, Flyktigt som på kvällens silfverskyar, Och hans släckta öga tändes åter, När han vaknad såg den gamle nalkas. "Hell", han sade, "nu är lätt att blöda, En bland många, som det unnats tidigt Att för fosterlandet dö med seger.
Honom grep till slut kring lifvet Tomas, Krossade hans bröst och rygg tillika, Att han dubbelviken föll på stället, Skar från kroppen sen den fallnes hufvud, Tog sin broders, sörjande, från dörren Och begaf sig, sårad, matt och blodig, Men med lättadt hjärta slutligt hemåt. Midnatt låg ren öfver jorden utbredd, När förblödd han hann sin faders boning.
Minska ej julens trefnad och skräm ej glädjen i afton; Året äger ändå tillräckliga dagar för sorgen." Men med en bitter suck genmälte den åldriga makan: "Ville du, kunde du skåda vår fröjd, om du såge oss glädjas, Såge oss leka i kväll lättsinnigt och glömma, att Adolf Kämpar i dödens armar kanske, förmultnar i stoftet, Eller ock firar förblödd i turkarnas boja sin julkväll?"
Vid brädden af den dunkla våg, Som skådat dagens strid, En gammal krigare man såg, En man från Höglands tid; Hans panna låg mot handen stödd, Hans kind var blek, hans barm förblödd. Ej kom en vän, som kunde få Hans sista afskedsord, Ej var den jord, han blödde på, En älskad fosterjord. Hans hembygd Volgas bölja skar; En hatad främling här han var.
Nämn mig ej kärlek, kärlek känner blott min vän; Mer eldigt än en jordisk vän han älskar mig, Och för sin älskarinna har han offrat allt, Sin faders famn, sin himmels ljusa fröjd; sin jords, Sin ungdoms blomning, ja, sitt lif, allt, allt han gaf, I bitter död förblödd för mig, sin dyra brud." Så talte jungfrun, och med högre glöd ännu Berömde hänryckt hon sin brudgums gåfvor sen: "O se!
Dagens Ord
Andra Tittar