United States or Montserrat ? Vote for the TOP Country of the Week !
När den kalla skuren strömmar, Får jag stundom skygd af granen, När mig solens stråle bränner, Bjuder björken stundom skugga; När jag sorgsen står på fältet, Tröstar med en ton mig trasten, Med en blick ibland en blomma. Sådan vård blott finner flickan, Annan glädje ej den arma. Ofta i min barndoms dagar Hörde jag min moder säga: "Flicka, kärleken är väldig, Mäktar mer än allt på jorden."
Men hans moder sade: »Härmed helgar jag dessa penningar åt HERREN och lämnar dem åt min son, för att han må låta göra en skuren och en gjuten gudabild. Här lämnar jag dem nu tillbaka åt dig.» Men han gav penningarna tillbaka åt sin moder.
Sådan satt jag, betalande skatt och tunga med lätthet År från år, afundad af många och prisad af alla, Tills olyckan dock kom och förstörde min glädje. En frostnatt Härjade åkern, ej skuren ännu; för förödande rofdjur Blödde min hjord. Så gick dock den kommande vintern med möda. Råg upplånte jag då och ville betala om hösten; Hösten skänkte ej råg, men gaf ispiggar på axen.
Därför kallar man ännu i dag det stället för Dans läger; det ligger bakom Kirjat-Jearim. Därifrån drogo de vidare till Efraims bergsbygd och kommo så fram till Mikas hus. De fem män som hade varit åstad för att bespeja Lais' land togo då till orda och sade till sina bröder: »I mån veta att här i husen finnas en efod och husgudar och en skuren och en gjuten Gudabild.
Långt ifrån att följa få, Måste jag tillbaka gå, Innan kvällen komma hunnit, Innan seglet än försvunnit; Måste jaga ur mitt bröst Saknaden, som är min tröst, Torka väl från kinden tåren, Att min mor ej märker spåren. Fästet klarnar opp, den dunkla skuren Lämnar rum för aftonsolens sken, Och på fjärden, af en svallsjö buren, Vaggas dagens storm och sofver ren.
Under tavlan, på det med mosaik inlagda bordet, mot vilket Petros nu under samtalet med Krysanteus stöder sin knutna hand, står en i elfenben skuren bild: Kristus som ung herde i kort tunika, smekande det återfunna lammet. Tunikan är överhöljd med ädelstenar.
Hans dräkt var, som nämnt är, brun och i tyget grov men likväl så skuren, som om den förfärdigats av en moder, stolt över sitt barns skönhet. Var det pestgossen? Nej, han bar icke den hemska räfsan... Nej, han var ej en skenbild utan en liten varelse med människoblod i ådrorna. Vem är du? frågade patern och lyste med lampan på främlingen. Jag heter Sorgbarn.
Den unga flickan satt der rak och stel och tyst som om hon varit skuren i trä. Hon teg så hårdnackadt som skulle hon tiga hela natten. Den ensamma, svartklädda kvinnan ryste. Det var som stod hon nu än en gång framför likbåren, den der förfärliga dagen, då hon miste allt den dagen som en tid nästan varit utstruken ur hennes minne.
Åh! vi kunde nog sjunga duetter, du och jag, om jag bara fick lära mig något. Jag har ofta tänkt att gå in vid teatern! Si, det skulle så riktigt passa mej ... det är som Torsten säjer, jag är som född för teatern. Klippt och skuren för sådan der trirolig hejmusik med dans och sväng. Bara jag fick någon som satte mig in vid teatern! Jaja, man vet inte hvad som kan hända.
Från sitt fönster i södra gavelrummet såg den gamla frun en välskött åker skuren i tu delar av Björkenäsvägen. Det var en livlig väg, då som nu. Där åkte fru Siedels käre son, patron Arvid på Björkenäs, lång och mager, allvarlig som en präst. Där kom som orkanen med vinande klatschar och rytande "se opp" den käre svärsonen, baron Roger Bernhusen de Sars.