United States or Lithuania ? Vote for the TOP Country of the Week !
Från sitt fönster i södra gavelrummet såg den gamla frun en välskött åker skuren i tu delar av Björkenäsvägen. Det var en livlig väg, då som nu. Där åkte fru Siedels käre son, patron Arvid på Björkenäs, lång och mager, allvarlig som en präst. Där kom som orkanen med vinande klatschar och rytande "se opp" den käre svärsonen, baron Roger Bernhusen de Sars.
Han var emellertid slugare än Lönrot och han älskade det hemlighetsfulla. Han klättrade upp på Brända stenen, som är belägen ett stycke öster om Björkenäsvägen. Han lade sig raklång och platt på magen, såg utan att ses. Sålunda tillbragte han flera timmar, stekt av solen och den heta hällen, stark i förhoppningen att få avslöja en ogärningsman.
Men ändå kunde han finna en stund över för sin kära grande tante, skämtade lustigt, värmde hennes händer mellan sina och lät henne kyssa en fjunig och rödblommig kind. Var det sommar och vackert väder, tog gamla frun kaschmirschalen och bamburöret ut ur skåpet och vandrade själv nedför Björkenäsvägen till bäcken och över bron.
I början av Björkenäsvägen såg Abraham en mager, kutig liten gubbe, som spindlade fram efter vägkanten. Det var herr Vickberg, han bar en stor portfölj och han skulle också till Björkenäs. Han fick plats bredvid ingenjören. Käre Vickberg, sade ingenjören, harklade och klappade lite på fotsacken. Det var ju i alla fall bra riktigt bra i alla fall Ja, sade Vickberg.
Det fanns ängsliga personer, som jämförde smedens drömda skapelse med det ökända tornet i Babel. För övrigt voro Backarnas åkrar och ängar tummelplatsen för ett liv och leverne, som aldrig tycktes vilja dö. Borgare från staden vandrade i en oavbruten ström upp och ned för Björkenäsvägen. Madammer med matsäckskorgar och barnvagnar togo förbjudna vägar över åkrarna.
Djävlar anamma, ungar, nu gör vi front och skyldra gevär. För här kommer Björkenäs-nåden.... Det var en dogcart, vars höga, lätta hjul surrade som insektsvingar. En dam höll tömmarna och det gick nästan i sken på den slingrande Björkenäsvägen. Bredvid damen satt en tjock herre, som hade all möda att hålla sig själv och sin slokiga hatt på vederbörliga platser.
I slutet av november kom det ett mäkta stort snöfall, som gjorde slut på ingenjörens och Abrahams skogsvandringar. Folk påstod, att snön snart skulle gå sin väg, åtminstone skulle julen slaska, eftersom Anders braska. Kylan höll i sig hela december. Snön knarrade, men blev slutligen hård som is. Skaren bar de tyngsta lass, så att man lät vara att skotta Björkenäsvägen.
Björkenäsvägen, som icke skottats, blev ofarbar och timmerkörslorna måste upphöra. Gud ske lov för värmen, sade Blekängsmadammerna, men de trettio avskedade blevo avskedade på nytt och gjorde intet annat dagsarbete än det, som görs på krogen. Liter-Pelle hade forslat Malin och tvillingarna till Rogershus, där morfar var statare. Han leddes grymt och söp förfärligt.
Då fanns det varken man eller kvinna, som gick fri, varken barn eller fä, varken död eller levande. Endast Vickberg. Det kunde ju ha varit både ett och annat att säga om Vickbergs hemliga arbete. Men Johnsson teg. Man skall icke smutsa i eget bo. Första junidagen, sommarlovets första, vandrade Abraham och Elsa uppför Björkenäsvägen.