United States or Spain ? Vote for the TOP Country of the Week !
Dina älskare förakta dig, ja, de stå efter ditt liv. Ty jag hör rop såsom av en barnaföderska, nödrop såsom av en förstföderska. Det är dottern Sion som ropar; hon flämtar, hon räcker ut sina händer: »Ack, ve mig! I mördares våld försmäktar min själ.»
Skulle väl orätt bo på min tunga, och min mun, skulle den ej förstå vad fördärvligt är? En stridsmans liv lever ju människan på jorden, och hennes dagar äro såsom dagakarlens dagar. Hon är lik en träl som flämtar efter skugga, lik en dagakarl som får bida efter sin lön. Så har jag fått till arvedel månader av elände; nätter av vedermöda hava blivit min lott.
Jag måste gå, jag har redan varit för länge, flämtar hon, och han stiger upp, ännu med rött, men behärskat ansikte, och hjälper henne med kappan. Han vill säga något, men rösten bara famlar, han omfamnar henne på ett så tydligt sätt att hon bannar honom. Och han hinner knappt fråga: När? och få till svar: I morgon, samma tid, förrän hon är utom dörren.
LEONTES. Förnuftets fackla, märker jag, Har böljan släckt hos honom, lifvets flämtar blott. DEN SKEPPSBRUTNE. Ett segel syns, tyst, tyst, det nalkas oss, det far Ditåt, dit, där hon öfvergafs. Nu, nu, o röst, Igenomträng med åskans stämma rymderna: Till F'boina styren, om er gudars nåd är kär! LEONTES. Hvad? Samma ord jag hörde af den blinda nyss. Från hvilka läppar, yngling, har du fångat dem?
EUBULOS. Jag äger intet. Se i mig en musslas skal, Ur hvilket lifvet krupit; jag har mist mig själf. HYLLOS. Ej kan jag fatta dina gåtolika ord. Svep ej i töckenbilder så din mening in, Säg, hvad har händt, hvad drabbat så ditt innersta, Att om ock lif du flämtar än, dock lifvets lust, Dess hopp, dess tröst har slocknat?
Omhulda mig, så blir jag en god människa. Och då kan jag tiga. Du hade så många vackra talesätt nyss, då jag stod utanför väggen och väntade på, att du skulle bli ensam. Du behöver vackra ord, junker. Det behöver också en lekare. Lär mig några, så att jag kan skölja dem i mig som friskt vatten, när tungan ligger och flämtar som torrast... Ja, nu lyser det på oss från elden i helvetet.
Underbara äro dina vittnesbörd, därför tager min själ dem i akt. När dina ord upplåtas, giva de ljus och skänka förstånd åt de enfaldiga. Jag spärrar upp min mun och flämtar, ty jag längtar ivrigt efter dina bud. Vänd dig till mig och var mig nådig, såsom rätt är mot dem som hava ditt namn kärt. Gör mina steg fasta genom ditt tal, och låt ingen orätt varda mig övermäktig.
Säll den, som af år ej bryts, Som ung får falla i hjältars rund, Som blixten ler i sin tjusning Och ljungar, krossar och dör. Ack, tynande flamman lik Är ålderdomen. På hemmets härd Den flämtar matt och förbrinner Och höljs af aska och glöms. Hvi dröjer han, Fjalars son? Har Innishonna i lundars natt Hans stridshåg lockat till hvila, Förgäter Hjalmar sitt ord?