United States or Trinidad and Tobago ? Vote for the TOP Country of the Week !
LEDSVENNEN. Långt närmare Begyntes kampen. Länge ljöd af vapenbrak Och stridsrop nejden, åsklikt först, sen mattare, Tills allt försvann i fjärran, ljudlöst vittnande, Att fienden trängs undan mer och mer. TEKMESSA. Du såg De båda unga furstarne, min son och den, Som blef hans vapenbroder, bägge smyckade Till strid i bytta skrudar. Säg mig, lyste de Förnimbart öfver mängden?
Det vemodiga draget kring munnen syntes der nu så tydligt; blott ansigtets röda färg var litet mattare. Han såg sig en gång om på gården. Händerna och de starka väldiga armarne voro fastsurrade bakom honom, hårdt intill hvarandra. Ännu en blick omkring sig och så en på Ukko. Du har ett hårdt sinne, far sade han och när du retar mig, kommer det öfver mig också! Det der sinnet, ditt hårda sinne.
Ensam syntes han där, på sin halmbädd hvilande stilla; Mattare var hans öga än förr och hvitare kinden; Döden, tyckte jag, låg ren kall i hans bleknade anlet. Sakta från bädden ändå, när jag nalkades, lyfte han hufvu't, Hälsade sorgligt och satte sig opp och begärde en droppe Vatten att släcka sin törst. Och jag sprang med en stäfva till källan; Hämtade vatten och gaf den döende gubben att dricka.
Kärleken fördrager allt, han tror allt, Hoppas allt och lider allt och vänder Aldrig åter. Yngling, om du hade Tro att flytta berg och lyfta dalar, Utan kärlek vore du en skugga." Sagdt. Och vänligt räckande den unge Handen, drog han honom till sin sida, Och på samma häll nu suto båda. Dagen framled, mattare i väster Glödde solen, vinden sökte hvila, Kvällens frid sjönk ned från Greklands himmel.
Solens strålar voro mattare och skuggorna längre, när patron med sin gäst och barnen landstego samt begynte klättra uppför den eländiga stigen framåt strandparken. Löjtnant Stål var idel förtjusning öfver Hvitö vackra stränder och höga, skogbevuxna berg, medan patronen sjelf gick der sur och tvär och drog sina mungipor så långt ner han kunde.
Lyktan rördes allt oroligare, slutligen ställdes den på isen. Bredvid den, litet längre fram, kastade sig någon ned ... det var Lasse. De andra skyndade dit, snart lågo de alla där, man hörde deras utrop genljuda i den stilla morgonluften. Det dröjde och dröjde, lyktan lyftes och sänktes igen. Dess sken tycktes allt mattare.
Men ju bättre bete de fingo, dess mättare blevo de, och när de voro mätta till fyllest, blevo deras hjärtan högmodiga; och så glömde de mig. Då blev jag mot dem såsom ett lejon; lik en panter lurar jag nu vid vägen.
Ännu skrattade bygdemännen åt honom och mest åt hans kittelhatt, som tycktes stödja sina brätten på skuldrorna och som han endast bar av seg vana. Med tiden blev dock löjet sällsyntare och mattare och blandades med en viss hemlig vördnad, ty ryktet om hans olyckor och rikedomar begynte mer och mer omgiva hans dystra gestalt med sagans glans.