United States or Heard Island and McDonald Islands ? Vote for the TOP Country of the Week !
Tror du att den för till Kina? Ja, låt oss se... De togo av in på gångstigen. De hade icke gått många steg, förrän stammarna glesnade och Kinapaviljongerna lågo framför dem. Solen lyste just upp över det ärtgröna taket och småtornen med de hundra klockorna, som längesedan tröttnat att ringa när vinden satte dem i rörelse.
Gumman trippade före på den kala gångstigen över barr och rötter, och när Carlsson, som gick efter, såg hennes skosulor vika sig med smidiga steg och försvinna under klädningsfållen, erinrade han sig därvid, att han i går tyckte henne vara äldre. Moster är rektigt flink att spassera, fann sig Carlsson uppmanad att lufta sina vårkänslor.
»Mera i nordvest; gångstigen har förlorat sig här i hvitmossan!» ropade förtruppen, och eftertruppen svarade med ropet: »Se snö, snö, der borta i de närmaste fjellryggarnes remnor!» Snö! och solen gassade från en skyfri himmel, fjärilar gycklade med blommor, och myggsvärmar visade oss en så närgången uppmärksamhet, att vi kände oss fasligt stuckna.
Tio år gammal kom han till Tibbles femklassiga läroverk, men bodde alltjämt hemma på Ryd, åkte hvar morgon med mjölkvagnen in till staden och återvände om eftermiddagarna till fots; det var blott en half timmes väg, om han följde gångstigen öfver åsen. När snön låg högt i skogarna, och när regn gjort vägarna ofarbara, fick han rida både fram och tillbaka.
Gumman trippade före på den kala gångstigen över barr och rötter, och när Carlsson, som gick efter, såg hennes skosulor vika sig med smidiga steg och försvinna under klädningsfållen, erinrade han sig därvid, att han i går tyckte henne vara äldre. Moster är rektigt flink att spassera, fann sig Carlsson uppmanad att lufta sina vårkänslor.
Spelmannen, drucken och ondsint, gick jemt i vägen för de älskande, alltjemt svärjande öfver hindren han mötte, alltjemt muttrande för sig sjelf, obelåten och hotfull. Slutligen försvann äfven han. Ett litet stycke framför Ella, der gångstigen var som smalast och der de höga träden skuggade som bäst, stod en mossig platt sten, mjuk och fuktig.
Och häpen, förfärad över att höra ljudet av sin egen spröda och tonlösa röst tunt som ett knivblad skära genom dyningarnas brus, vände han om, darrande i hela kroppen och med en blick, som letade efter gömda lönnmördare i varje snår, sökte upp gångstigen och kom springande tillbaka till den vik på andra sidan av ön, där båten låg förtöjd.
Slutligen hamnade hon på andra sidan, tog upp barnet och gick hemåt på den smala, slingrande gångstigen. Skogen var nu stum. Rosenskimret var borta. En och annan blek stjerna blänkte der uppe. Det var fuktigt på marken, kyliga ångor stego upp ur kärren. Annikkas steg blefvo allt mer osäkra och tunga. Hon vacklade ibland, men ryckte upp sig och försökte ännu mer skynda på. Se, der är stugan.
Småstenarne på gångstigen voro denna qväll särdeles ymnigt tillstädes, trädgrenarne försåtligare än eljes, daggen gjorde marken slipprig och hal, och qvistarne slogo honom i ansigtet. Han kände det förtrytsamt oländigt på den lilla skogsstigen längs stranden, och qvällens alla obehagligheter stego fram just nu och kommo hans hjerta att slå ännu häftigare af förtrytelse och ovilja.