United States or Republic of the Congo ? Vote for the TOP Country of the Week !
Det låg en utmärkelse i att vara Kalles förtrogne. Bara detta att kunna säga: Kalle kommer hem till mig om eftermiddagarna! Ju mera han tänkte på detta, ju starkare blev känslan av tacksamhet för Kalle, ju större Stellans beundran för honom. I ett enda slag hade han blivit Kalles vän! Inför detta blev till och med frågan om is och snö betydelselös. Och det blev lyckliga dagar.
Hur hade de kunnat finna någon glädje i skoltimmarna, som ödsligt släpade sig fram så långsamt, att det ibland föreföll, som om tiden plötsligen stannat och man måste smussla klockan ur fickan för att förvissa sig om att tio minuter verkligen förflutit, sedan man sett på den sist? Och eftermiddagarna och fritiden!
Han ville ej låta någon tränga sig emellan honom och Kalle. I en sådan situation fanns det ingenting annat att göra än att ständigt hålla sig i Kalles närhet, att ständigt vara till hands och på sin plats. Stellan infann sig fördenskull hos honom om eftermiddagarna, så tidigt anständigheten tillät det. Det var endast ytterst tvingande skäl, som förmådde honom att hålla sig borta.
Efter en stund sade han: Hör du, då kan ja få komma opp till dig om eftermiddagarna å så kan vi skoja mä gubbfan. Stellan nickade. Kalle försjönk åter i framtiden. Till sist reste han sig: Koss i Jisse nam! Va ä klockan? Stellan tog upp sin rova: Halv fyra. Halv fyra! Koss i Jisse nam! Å ja som bara skulle gå ett ärende. Han fick tag i sin mössa. Sekunden efter var han försvunnen.
Tio år gammal kom han till Tibbles femklassiga läroverk, men bodde alltjämt hemma på Ryd, åkte hvar morgon med mjölkvagnen in till staden och återvände om eftermiddagarna till fots; det var blott en half timmes väg, om han följde gångstigen öfver åsen. När snön låg högt i skogarna, och när regn gjort vägarna ofarbara, fick han rida både fram och tillbaka.
Han hade ingenting att förebrå Kalle Möller. Han beundrade honom lika mycket som förr. Men han var avundsjuk på de andra pojkarna, som Kalle i sin bekymmerslöshet samlade omkring sig på måfå om eftermiddagarna och med vilka han strövade omkring på gatorna i hopp om en chans. Stellan hade ingenting emot att vara Kalles drabant. Men han ville vara den förste, den trognaste.
Och vet du, ibland tycker jag liksom, att jag har en mission att fylla för dig och Rose. När du sitter här uppe hos mig om eftermiddagarna, räddar jag dig från att gå och flirta på Storgatan. Och hon tillade: Ja, nu ska du inte tro jag tänker särskilt fult om dig eller att du är flyktig. Men frestelsen finns där i alla fall. Och du är så vek och fin och känslig, att du lätt kan komma på villospår.
Hans rum var ej längre platsen, där han själv hade sin varelse, fylld av minnen från tidernas morgon: det var platsen, där Kalle och han tillbringade eftermiddagarna tillsamman, där de välvde sina planer. Men ej heller denna lycka var utan sina mörka skuggor.
Ibland greps han av ett plötsligt missmod: han ville ej gå ut, han satt om eftermiddagarna inne på sitt rum, olustig, orkeslös, modfälld. Och ibland åter igen längtade han bort, långt bort. Den sista sommaren på Särö hade han drömt om att bli sjöman. Havet hade med ens fått en mening för honom.
För resten drev han om eftermiddagarna en timme på Storgatan med andra, världsliga kamrater, han i grunden föraktade. Barndomsdrömmen, löjtnantsdrömmen, som han för alltid bjudit farväl terminen innan, började åter vakna. Den gjorde sig särskilt påmind de eftermiddagar, man haft lektioner i fäktning.