United States or Bahrain ? Vote for the TOP Country of the Week !
De äldre gåvo varandra leende ögonkast. Den ungdomen, den oskuldsfulla ungdomen, sade fru Davidson. Stellan satt och vred sig på stolen. Men nu kom fru Möller, som var värdinna, till hjälp: Karl säger, att Stellan har så många böcker, ett helt bibliotek. Han såg skyggt på henne: Jag har några stycken. Några stycken! Det ska du säga! Sitt inte och skryt! Det var Kalle som talade.
Han andades djupt ett par slag. Han kände sig egendomligt lugn och kall. Han hade hävdat sig själv. Han hade uppträtt som en gentleman. Liksom en gång med Kalle Möller hade han i sista stunden visat, att han vågade. Och medvetandet om att ej ha svikit sin innersta princip fyllde honom med en befriande förnimmelse av egen kraft.
Men efter supén svängde samtalet om. Fru Möller sade: Säg, Karl, var det inte med Stellan Petréus du gick över ån, den gången du fick klasstryk? Jo! Det måste ni berätta, sade fru Davidson. Och Kalle berättade allt, till och med om kökshandduken i byxorna. Ja, sade Kalles far, men där tycker jag, att Stellan bar sig stiligare åt än du. Stellan rodnade. Alla sågo på honom.
Det var, som om den lyfts upp under honom, och åter sakta sänkts ned på golvet. Han hade bara förnimmelsen av att han genom ett underverk satt på den. Det var alldeles tyst, absolut tyst. Han såg ej upp. Med näsduken torkade han sig länge över pannan. Slutligen var det någon som harklade sig. En stund efter sade direktör Möller: Skål! Man drack.
Vi har inte tid längre. Uppställning! Från denna stund var Kalle Möller klassens självskrivne ledare. Ingen vågade mucka mot honom, fastän det fanns många, som voro mycket större än han. Till och med pojkar i högre klasser behandlade honom med nedlåtande sympati och efter en vecka hade han flyttats upp i den allra högsta gymnastikavdelningen . Något sådant hade aldrig hänt förut i mannaminne.
De skulle bjuda honom på en halva öl som ett tecken på att de aldrig mer skulle skoja med honom. Och så hällde de för tio öre ricinolja i flaskan och satte en ny kork i den. Och han drack, skrek fru Davidson. Visst drack han och morronen efter Men nu grep fru Möller in: Nej, vet du, Karl, nu får det va slut på den historien.
Kalle Möller levde alltför mycket i nuet och den allra närmaste framtiden för att låta det, som låg bakom honom, tynga hans känsloliv eller företagsamhetslusta. Han tog sina drabanter och väpnare, var han fann dem, utan att i valet låta leda sig av hänsyn till gamla minnen eller exklusiva vänskapsband. Och Stellan förstod rent instinktivt allt detta.
En gång skulle det skrivas en visa om honom, som skulle sjungas över hela landet. Till och med Ida i köket, som nu gnolade om farbror Ekenström, då hon lagade maten, skulle en gång sjunga om honom, Stellan, som hon under alla dessa år varit så ovänlig mot. Stellan sörjde ej över farbror Ekenström som han sörjde över Kalle Möller.
Kalle Möller satte armbågen i sidan på Stellan. Dä ska vi göra. Stellan svarade ej. Men inom sig vägrade han. De talades närmare vid om saken under första rasten. Stellan gjorde fortfarande invändningar. Du förstår inte va dä ä å gå över ån. Kalle såg på honom länge: Förstår ja mig inte på is, va? Dä ska du säga! Koss i Jisse nam! Han snurrade flera varv runt på klacken. Kan du inte simma?
I samma ögonblick visade sig också kapten Petréus i dörren, medan Kalle gjorde stramt ställningssteg: Den unge sjömannen här säger att hans föräldrar bjudit dig upp till sig och att du inte vill gå? Nu går du! Har du förstått! Nå! Laga dig i ordning då! Kapten Petréus och kadetten Möller drogo sig tillbaka under samspråk som mellan två militärer. Det skar Stellan i hjärtat.