United States or French Guiana ? Vote for the TOP Country of the Week !
Långt som vägen räcker, Ligger landets ovän, som på ängen Strå vid strå, där skördarns lie framgått; Där är banan, som den ädle vandrat, Som min blick har följt, sen foten svikit, Som min tanke följer än i döden." Sagdt, och kämpens öga slocknar sakta. Så i stillhet släcktes dagen äfven; Månen, nattens sol, den bleka, ensam Lyste vandrarns stig till kyrkogården.
Medan jag var i militärtjänst hade farsgubben hemma aldrig velat veta av mig jag hade ju svikit hans hopp om att få se mig som stor businessman men när jag fått anställning på det här faktoriet slängde jag på måfå av ett brev hem, och si, det tog skruv. Nådens sol började åter skina.
Tiberstadens befolkning skall resa sig och förjaga honom, om hon finner, att han svikit henne. Du vet, att redan Konstantius ville hava två biskopar, en för nicæanerna, en annan för homoiusianerna i Rom. Folket svarade honom med ropet: en Gud och en biskop! Det är sant, sade Eufemios med en suck. Omständigheternas makt skall nödga Petros till ett avfall. Detta är en upprörande, förfärlig tanke.
Därefter skall prästen besvärja kvinnan och säga till henne: »Om ingen har lägrat dig och du icke har svikit din man genom att låta skända dig, så må detta förbannelsebringande olycksvatten icke skada dig. Och prästen skall taga misstankeoffret ur kvinnans hand och vifta detta offer inför HERRENS ansikte och bära det fram till altaret.
Hur skulle han kunna visa sig mera för sin fosterbror? Han var honom inte värdig längre. Hur skulle han bära sig åt för att försona vad han brutit? Fanns det över huvud någon möjlighet att försona ett sådant brott? Han hade svikit sin fosterbroder. Han hade tjutit. Han hade svikit sin ed, eden, han högtidligt svurit, då de blandat blod. Han hade svikit han var ärelös Plötsligen blev det tyst.
Mina vänner, det var andra tider För soldaten då än nu; Kungen själf stod med i rök och blod Nu är därtill en marskalk för god. Tron mig, om hans herrar blott ej vikit Från hvad plikt och mod och ära bjöd, Hade aldrig segern honom svikit; Nu blef trolöshet hans död; Det är världens tack, och den är tung, Det var synd med sådan ståtlig kung.
Han tittade på henne med onda blickar, som han skulle sett på en annan, som svikit honom; skakade på pannan, satte på ny knallhatt och fyrade av. Därpå kom han tillbaka till bryggan.
Rök och aska mötte där hans öga; Blott en lada stod på gården obränd, Dit han gick att söka tak och hvila. Som han nu, till dörren kommen, stannat, Hörde han sin faders röst där inne: "Hvem kan svara mig, har Tomas svikit? Kanske, kanske har han icke svikit. Gif, o Herre, att han skuldlös vore!
Hvar visar världen oss en grund, Så fast att därpå bygga, Som ordet af Guds egen mund, Det eviga och trygga? Har du det ordet sökt till stöd, När andra stöd dig svikit, Från världens haf, dess storm och nöd In i den hamnen vikit, Då vet du, hvad du tryggas vid, Hvar du kan fasthet finna, Då känner du en ort af frid, Dit inga sorger hinna.
Det var förbannelsen över dem, att var synd blev något helt för sig utan förklaring och utan sammanhang med annat, liksom taggen i fingret sitter lösryckt från busken. Den, som hade dräpt, mindes icke varför utan hörde bara dödsskriket. Den, som hade svikit, såg bara den bedragnas förtvivlat stirrande ansikte. Och var och en såg allas pina utan att kunna glömma sin egen.