United States or Democratic Republic of the Congo ? Vote for the TOP Country of the Week !
Själfva drottarne, De två, som längst af alla stodo strömmen mot, Tätt till hvarandra slutna, äro sprängda nu Åt skilda håll och föras med dess vilda brus. Förbi är allt. TEKMESSA. Feghjärtade, bort med ditt skrän; Tag båt vid stranden, fräls ditt arma lif och tig! LEDSVENNEN. Den usle! Ha, han följer oförskämdt ditt råd. TEKMESSA. Vill du ej göra likaså?
Med underbara gärningar bönhör du oss i rättfärdighet, du vår frälsnings Gud, du som är en tillflykt för alla jordens ändar och för havet i fjärran; du som gör bergen fasta genom din kraft, ty du är omgjordad med makt; du som stillar havens brus, deras böljors brus och folkens larm. De som bo vid jordens ändar häpna för dina tecken; österland och västerland uppfyller du med jubel.
Carlssons ovana öra hörde ingenting, men Gustens tycktes vilja knipa ett svagt dån ifrån ostsidan, där en molnvägg, tjockare och svartare än den töckenslöja, som insvepte synranden, hade stigit upp. De stodo stilla en stund, tills Carlsson kunde uppfatta ett sakta brus och ett dunkande, som nalkades. Vad är det? frågade han och kröp intill Gusten. Det är sjön! svarte denne.
Carlssons ovana öra hörde ingenting, men Gustens tycktes vilja knipa ett svagt dån ifrån ostsidan, där en molnvägg, tjockare och svartare än den töckenslöja, som insvepte synranden, hade stigit upp. De stodo stilla en stund, tills Carlsson kunde uppfatta ett sakta brus och ett dunkande, som nalkades. Vad är det? frågade han och kröp intill Gusten. Det är sjön! svarte denne.
Här gick han nu och tänkte på fosterlandet, som i afskedets stund blef honom dubbelt kärare, men framför allt på sin flicka och den ljufva förbindelse, hvaråt han måst säga farväl. Regnet föll ned i strömmar och utplånade hennes namn, som han ritade i sanden. Allt detta jemte vågornas eviga brus stämmer hans lyra till ett synnerligen rent och varmt vemod.
Vi älska våra strömmars brus Och våra bäckars språng, Den mörka skogens dystra sus, Vår stjärnenatt, vårt sommarljus, Allt, allt, hvad här som syn, som sång Vårt hjärta rört en gång. Här striddes våra fäders strid Med tanke, svärd och plog, Här, här, i klar som mulen tid, Med lycka hård, med lycka blid, Det finska folkets hjärta slog, Här bars, hvad det fördrog.
Allt flera människor samlades där borta, skrattsalvorna dånade och den första fullträffen hälsades med hurrarop, som kallade dit folk från alla håll. Sedan vet jag inte mera vad som hände där borta vid repet, men äggsmattret mot planket steg från ett brus till ett dån och från ett dån till en rytande orkan.
Du lämnar världens stoj och brus Och vandrar till Guds stilla hus; Där möts den oförtöfvadt. Hvad tungt dig förr på sinnet låg, Där hjälper Gud att bära; Hvad mörker var i själ och håg, Blir ljust af ljusets lära; Hvad vissnadt var och utan hopp, Välsignas, väckes, blomstrar opp, Där lifvets sol är nära.
Bortom parken och slottet fräste Mälaren grön och vit. Tomas och Märta stodo i lä av tornet, stödda mot muren, och lyssnade till stormens brus. Hon lutade sitt huvud mot hans bröst, och han stod och stirrade utåt och visste icke själv på vad han tänkte. En gammal flöjel gnisslade däruppe, och luften sjöng, och vissna blad fladdrade omkring som brokiga fjärilar.
Vad brydde det mig, om hon tänkte det eller icke tänkte det? Vad hon sagt, hade träffat mig som pilar, vilka gått rakt in i mitt hjärta. Hennes ord hade smält samman med henne själv och hela den sommar, som gått, med känslan av båtfärden på det mörka vattnet, med skogens brus och månens glitterväg över de krusiga böljorna.