United States or Réunion ? Vote for the TOP Country of the Week !
Men han tyckte det var fräckt af chefen att lägga sig i sådana detaljer och han hade tyckt sig märka en viss ovilja från förmannen, som sedan följde honom. Denne kallades magister, emedan han skref i tidningarne, men han var icke student en gång. Der ha vi't! tänkte han; han vill stuka mig. Och nu bevakade han hans rörelser. Antipatien räckte för lifvet å ömse sidor.
Hennes ovilja vaknade fördubblad, när hon jemförde detta öfverflöd med hennes mors torftiga, illa försedda bostad. Tjensteflickan återkom och bad henne stiga in i ett inre rum. Hon kastade en något ringaktande blick på Hannas tarfliga klädsel.
Den ovilja, som på några håll förefinnes mot skönlitteratur är, enligt min mening, bara en fördom. Jag vet att många, ja de flesta af våra utmärktaste män finna en god roman vara det bästa medel till förströelse och hvila. När de äro trötta till kropp och själ, är intet mera välgörande än läsningen af en god roman.
Fönstren stodo öppna till förmaket, där hennes nåd mottog sin gäst, och trädgårdsmästaren, som sysslade i rosenlandet där nedanför, hörde hans lidelsefulla tal Det dröjde icke länge, innan han åter red bort från Ryd. Hennes nåd skall då ha hetsat hundarna efter sin ungdoms älskade. Till sin make nämnde hon ingenting härom, men allt från den dagen var det som om hon fått ovilja för honom.
Då han emellertid söker klargöra att vi skulle ha visat ovilja eller illasinthet mot den nutida kvinnan, så har Persson fått den saken alldeles om bakfötterna och måste tåla en liten revision.
Det var Ellas bredaxlade gestalt, som nu syntes i dörren. Hans eljes så friska hy var gul i dag, hans klara ögon dimmiga och munnen slapp och färglös. Det gula håret klibbade vid pannan, en lång test hängde rakt ned öfver kinden på honom. Ukko vaknade och såg upp. En mörk sky for öfver gubbens ansigte, ett uttryck af ovilja och förakt bet sig fast kring hans tunna läppar.
Men att återvända till sitt hem på Skambonide ville han dock icke, ty Petros väntade honom icke i natt, och han kände för tillfället en viss ovilja mot att för sin fosterfader redogöra för det sätt, varpå han tillbragt dessa timmar. Men huru skulle han för Eufemios förklara sitt långa uteblivande? Och huru hädanefter finna tillfälle att uppfylla Eusebias önskan om upprepade besök?
Hvarför denna förfärliga ångest? frågar jag mig själf. Hvad är dess egentliga kärna? Låt se. Det är icke själfva skilsmässan. Jag har ju mitt arbete. Det är ännu mindre längtan efter hvad jag tillbakavisat. Det är smärtan vid den tanken, att han kan känna groll och ovilja mot mig. Den tanken är mig olidlig därför, att han varit mig kär eller ännu är det.
Den unge tyreniske gossen hade stått en stund och hört på, och det gick såsom en lek för honom att räkna ut talet. Han gick fram till konungen. "Förlåt mig", sade han blygsamt, "stammarna skola lämna tillsammans sjuhundra tjugusex mått säd." "Hur vet du det, gosse?" frågade den mäktige mannen mera förvånad än förtörnad, medan ministern blott med möda kunde behärska sin ovilja.
Numera när man hörde hans hojt ner i sundet, då han om kvällen kom på besök, så darrade mänskor och djur, och när han trädde upp på gården, hälsades han som allas naturlige härskare om ock med avgjord ovilja, som han icke låtsades se. Kvällen förut hade han stulit en skinka, och gubbarne hade rådslagit om vad som borde göras.