United States or Singapore ? Vote for the TOP Country of the Week !
Patronen demonstrerar väldeliga, spottar ofta och svänger i handen en av sina mest älskade piskor. Och du nekar icke, Spöqvist, att du bland folket fört ut det fördömda ryktet, att jag friat till Johanna? fortfor patronen, i det han med armarne i sidan stannade framför den tilltalade. Kära du, svarade Spöqvist saktmodigt, jag gjorde bara vad dit bad mig om.
Men saken är, att jag av den fördömda kåd- och granrislukten i skogen blivit liksom litet yr i huvudet... jag tål icke den lukten, fast jag annars icke är nervsvag. Herrn är någonting i den lärda vägen, det ser jag nu på herrns hållning och pli. Nej, korporal, jag och den där gossen, min kamrat, äro bara gymnasister från Växjö. Gymnasister!
Prokonsul, tala icke i gåtor! I dag är jag Davus och icke Oedipus. Vad menar du? Vem är friaren? Kyrkan. Jag förstår ej din fördömda kristianska rotvälska. Vem är kyrkan? Förbannelse över den friaren, vem han är! Olycklige hedning, du har således icke en aning om det högsta och märkvärdigaste, som finnes på jorden. Du menar antingen Olympos eller Atlas ... Nej, nej, jag menar kyrkan.
Det är kallt i afton. Okos, din herres vin är gott och värmande. Bringa mig än en bägare för att styrka mig till vandringen. Jag måste återvända till staden, oaktat det fördömda regnet, som faller Olympen och människor till trots.
Då mister den olyckliga förståndet, inbillar sig vara död och irrar omkring från by till by, anropande prästerskapets barmhärtighet för att få bli begravd i vigd jord. Bannlyst och bortjagad överallt, kommer och går hon skriande som en hjort, och folket korsar sig och säger: där går den fördömda.
En vän, som ej ifrån er går, En egen, som kan läsa skriften, Som i ert klara öga står Och talar med så tydlig mening Om en ovansklig inre vår, Om huru vekt ert hjärta slår I trots af all predikan om förstening. v. DANN. En vän, en egen! JULIA. Hvem, jag? Det sker ej, nej, vid Gud, det kan v. DANN. Hör upp med ditt fördömda: kan ej, flicka! JULIA. Vill onkel tvinga mig att ta en man? v.
Deras ögon sökte varandra med en annan lidelsens eld, deras läppar brunno mot varandra med en hetare glöd än förr, deras famntag blevo krampaktiga, som om det gällt att hålla en flyende kvar, och de älskade från denna dag så, som de fördömda älska. Novembermörkret tätnade över skorstenarna och taken.
Kom hit, gossar? viskade den gamle och tog våra händer; god natt med er och tack för i dag; ni har aldrig skrattat åt mig. Låt bara bli den fördömda musiken! Nyberg satte sig på golvet bredvid sängen och höll gubbens hand. Han såg på honom så sorgset. Det var också den enda människa som hyllat honom på hela jorden. Jag gick fram till sängen. Efter en stund var L. död, och Nyberg sov.
Blive jag annars redan här på jorden en av de evigt fördömda! Och den gamle, vad gjorde den gamle? Han slog upp ögonen och välsignade mig. Håll ord! viskade han. Sedan miste han målet. Valdemar skakade sitt hår som en skeppsbruten, när han känner klippan under foten, men ännu kunde han varken tänka eller tala klart. Barn lilla... är du ännu här? frågade han förvirrat.
Men då vi nu bliva dömda, så är detta en Herrens tuktan, som drabbar oss, för att vi icke skola bliva fördömda tillika med världen. Alltså, mina bröder, när I kommen tillsammans för att hålla måltid, så vänten på varandra. Om någon är hungrig, då må han äta hemma, så att eder sammankomst icke bliver eder till en dom. Om det övriga skall jag förordna, när jag kommer.