Bonaparte var som i feber, för det den långsamme och försiktige Moreau icke vågade öppna fälttåget, medan Masséna och hans olyckliga soldater lågo och svulto i Genua.

Mitt i sin förvirring märkte hon det och sökte fatta sig. O, Gud, ropade hon, när skall detta olyckliga land fred! Du tycks taga dig reservarméen särdeles när, min kära kusin. För ögonblicket går det ingen nöd den. General Bonaparte, tillade han spotskt, låter nog Masséna och Moreau raka kastanjerna ur elden. Edmée knep läpparna hårt samman.

Hela Ventôse och Germinal visade sig Förste Konsuln nästan icke en enda gång i sällskapslivet i Paris. Dag och natt arbetade han med Bourrienne och rådslog med Berthier och Carnot, som nu åter övertagit krigsministeriet. Han skrev själv brev brev till Moreau vid Rhen och Masséna i Ligurien, han drog försorg om varje enskildhet rörande truppernas armering och förplägning, samtidigt med, att hans tankar oupphörligt kretsade om hans stora älsklingsplan: bildandet av den hemliga reservarméen, som var bestämd att under hans eget anförande över Alperna, för att, när Moreau och Masséna tillräckligt förberett segern, överrumpla och med ett slag krossa koalitionen. Och medan hela världen i

Förste Konsuln mottog ögonblickligt personligen vart budskap från Italien, och hans folk hade befallning att väcka honom, om han aldrig nyss fallit i sömn, snart det kom nyheter från Masséna.