United States or Montenegro ? Vote for the TOP Country of the Week !
Rummets enda öppning var således dörren, som alltid vette mot öster, för att mellan försalens pelare insläppa den uppgående solens strålar. Där man ej föredrog den mystiska skymning, som måste råda på ett sådant ställe, brunno kandelabrar dag och natt på gudens eller gudinnans altar.
LEIOKRITOS. Jag ser ett altar, tillredt nyss, och nytänd eld Och offerdjuret bundet, allt tycks ordnadt stå, Blott offrarn saknas. Var det här, du lämnade, Leontes och den obekanta kvinnan nyss? RHAISTES. Här, ädle konung. LEIOKRITOS. Utan tvifvel är det han, Som åter ärnat ägna åt en gudamakt Sin hyllningsgärd.
Nu, Dike, är ditt offer redt, förblöder snart Och hvilar kvalförlossadt på ditt altar sen. O ljufva fröjd af döden, när den kröner sist En kamp, som för det rätta kämpats lifvet ut! Hvad vore kungaspiran mig, hvad lifvets lust Af ungdom, kärlek, njutning mot min visshet nu, Att ingenting skall skilja mig från henne mer, Den gudahöga, som jag helgat lif och död.
Nej, dörren skakades av tunga, avmätta slag, rösterna talade som vinden ej kan tala. Hermione lyssnade, for med handen över sin panna, sina lockar, sin dräkt. Hon såg lagerkransen, som smyckat henne, ligga vid sin fot. Hon övertygade sig, att hon icke drömde. Förskräckelsen fattade beslut för henne: hon ilade till rummets bakgrund och dolde sig bakom ett altar.