United States or China ? Vote for the TOP Country of the Week !
Usling! gnisslade Magnus mellan tänderna, men rösten vid dörren fortsatte att skrika fram sin viskning. Och kvinnorna, herre, så de skrattade nyss! Jag menar ammorna och kvinnorna av folket. Och några av de förnäma. Alla de där, som annars brukade rycka på axlarna åt den fula junker Måns. Nu tycka de nog, att du borde vara rikets husbonde... Usling, säger du?
Han fördärfvar sina barn, och när han sedan blir gammal, klagar han öfver att han gjort allting för dem, och ändå ha de bara gjort honom sorg. Den, som ger sin son en befattning han icke gjort sig förtjänt af och ger honom tillfälle att vanära sig och sina anhöriga, förtjänar icke mera deltagande, än hvilken som helst usling, som afsiktligt uppfostrar en gosse till ohederlighet.
Härmed livade han sitt mod, och med modet började åter vreden jäsa över. Karl, röt han, du har vågat kalla min vän och gäst, konungens befallningshavande herr Spöqvist, för usling! Och det vågar jag kalla dig också, du lille otäcke dvärg, svarade Sven. Reta mig icke för mycket, hör du det!... Och en sådan karl skulle Johanna ha! Tvi!
"Stopp, stopp, fru Bergman!" kved mannen matt. "Jag är ingen tjuv, jag är Bergmans gamle gode vän Napoleonson, som bara ville skoja med Bergman." "Försök inte, usling!" svarade fru Bergman energiskt. "Gå framför mig, annars krossar jag skallen på er." "Men snälla fru Bergman, det är sant som jag säger. Ser jag ut som en bov?" Och han tog av masken. Fru Bergman granskade hans ansikte.
Hon förklarade, att den förtappade uslingen borde sättas inom lås och bom för livstid i stället för att tillåtas fara omkring och sätta myror i huvudet på okunnigt folk. Och hon hoppades till Gud, att ingen av stadens präster skulle låna sig till ett sådant ohyggligt uppträde och bevärdiga en sådan usling med ett svar.
Den flammande blick, han fäste på länsmannen, förstummade denne, såsom om han sett ljungelden över sitt huvud: den tappre kronobetjänten makade sig instinktmässigt upp i soffhörnet, så långt från Sven han kunde komma. Akta dig, du ormtunga, sade Sven och knöt sin väldiga näve. Vågar du yttra ett enda ont ord mer om min fosterfar, skall jag mörbulta dig, din usling.
Han stötte tillbaka den lilla handen. Och han ser två blåa, hjertegoda ögon, frågande, bedjande se upp mot sig. Nu ville han förintas, gråta, taga upp det sårade barnet i sina armar, bedja honom förlåta, värma upp isen, som kristalliserade in hans hjerta. Han kände sig vara en usling, en eländig, som stötte tillbaka en hand. De gingo hem. Han ville skaka af sig brottet, men kunde ej.
Denne lossade våldsamt hans armar och sparkade honom med hat och avsky ifrån sig. Usling, som jag med ett knytnävsslag kunde krossa! Upp, säger jag, och för mig till målet för vår vandring! Lyd eller dö! Fader, skona mig! Döda mig icke! Fader! upprepade riddaren med ökat raseri.
Jag är handlanden Erlandsson, och är inte farlig alls.» Damen fattade genast mod, men i stället för att känna lättnad och glädje vid denna underrättelse blev hon ursinnig. »Jaså, ni är ingen bov, skurk?» skrek hon. »Vad menar ni då, usling, med att uppföra er som en bandit, lymmel? Hur vågar ni röva bort en ärbar kvinna?» »Snälla frun», sade Erlandsson. »Jag har inte alls menat något illa.
Han måtte läsa romaner. För öfrigt var Johan mycket vänsäll och mjuk mot sina vänner i skolan. Men mot fienderna i hemmet var han blifven kall. Det var deras fel. »Hvad skall omgifningen tänka om den religion du fått, då den lemnar så usla frukter? Icke rätt, men anledning! »... man skall hata och förakta den nedriga usling, som i ditt oskyldiga barnahjerta spred detta helvetiska gift.»