United States or Dominica ? Vote for the TOP Country of the Week !
Jag hade sökt, jag hade hittat rätt, Jag fått en visshet, lika svår att sakna: Jag hade sökt bland leden Tigerstedt, Men han fanns här, han fanns ej bland de vakna. I segerns stund, af stridens glädje varm, Han somnat här med genomstungen barm. Den tappre!
Den politiska stormakt, som Sveriges tappre söner, djerfve härförare, vise statsmän och store konungar skapat, slutade sin korta tillvaro. Lemlästadt och blödande ur djupa sår fostrade vårt land en skara af store män, som plötsligt höjde det till en stormakt af annan art, en stormakt inom vetenskapens och forskningens områden.
Hans namn skall skrifvas med gyllne bokstäfver i vårt lands historia. Den man, ni här i dag ser general Swinekow fordom Rysslands rikaste man, nu en fattig.» Det gick ett sus af förvåning genom de församlade och statsministern fortsatte: »Men han är mera höljd af ära, än någon af våra landsmän någonsin varit. Den tappre generalen kunde icke heller i fredens tider undvara kriget.
Sakta smällde han då den tappre på axeln och sade: 'Kunde jag, käcke kamrat, ock återställa dig benet, Lika så visst som ditt goda gevär: här, tag det tillbaka, Ag det till minne af land och af kung, som du trogen har tjänat! Men som en gammal far, som sutit vid ugnen och väntat, Hjärtligt hälsar sin son, då han återkommer från staden, Länge fördröjd af bestyr och af dåligt före på vägen, Så förnöjdes ock du i din själ, min aktade farbror, När ur kaptenens ärade hand du geväret emottog.
Nu sken på hans hjärta för första gång En strimma af sol och vår, Och ur smultna källor med hejdlöst språng Framströmmade tår på tår. "Och får jag vara i lust och nöd Soldat, bland de tappre en, Så säg, när gäller det kamp och död? Gud gifve i morgon ren!" Du nämner mörk en Wadenstjernas namn?
Hans arm har domnat längesen, Han föll i strid med svärd i hand, Hans ära lefver kvar allen', Bestrålande hans land; Och hvar hans namn du nämnas hör, Hör du "den tappre" nämndt framför; Den tappre, hvilket härligt ord Af tacksam fosterjord!
Men då befallning han fick att lämna munderingen från sig, Räckte han sabeln lugn, och lugn bajonetten och taskan, Endast geväret behöll han en stund och skyldrade sakta: Sedan gaf han det bort och gömde sitt anlet, i tysthet Brusten i gråt; det märkte likväl den ädle kaptenen. Rörd i sin själ gick denne och bad generalen förunna Gamla geväret som lön åt den tappre korpralen Johannes.
Långa månar af elände Hade småningom dock flytt, Och den tappre återvände Till sin trupp på nytt; Men då stod han främst ej mera, Som han fordom stod; För hans likar gällde flera, Och medalj bar Lod. Stål, han såg kamratens lycka, Hörde, hur hans rykte steg; Hvad hans hjärta kunde tycka, Spordes ej, han teg, Lät ett ord ej det förråda, Ej ett anletsdrag. Nu på ströftåg hade båda Hållit ut en dag.
Ingen vek; där bröto med lugn soldaterna först fram, Bönderna följde och ropade högt och värjde sig vrede; Så de slogo sig sist med möda igenom och kommo Fram till ställe och ort, men många de lämnade efter, Träffade svårt af fientliga skott, och många de förde Sårade med, bland dem den tappre korpralen Johannes, Som, då han åtta gånger geväret laddat och åtta Bussar förgjort, sist träffades själf af en kula i benet Och af en redlig vän blef bragt på en kärra och räddad.
Det glömmes ej, du var dock där tillstädes, Du, som så ofta sågs i stridens lek, Du, vid hvars namn det fosterland än glädes, Som djupt har sörjt ditt öde, tappre Eek ! Men du och dina ädla vänner alla, I kunden kämpa, icke så befalla; Det var hans konst, den sjukes, endast hans.