United States or India ? Vote for the TOP Country of the Week !
Tvättade, sydde och strök. Rellu-Calle tappade becktråd och syl, han satt utanför på gården med sitt bord och glömde arbeta. Han gapade med sin stora mun in i den öppna dörren, der hon syntes, hans hvita tänder lyste, och hans ögon skeno af en glädje, så ny och stor, att han ännu ej kunde fatta den. Det blef icke mycket med hans arbete. Han funderade öfver sin lycka. Öfver alla verldens ting.
OLOF KLAESSON. Så har då alt mot oss sig sammansvurit! Nu jag förstår den syn, jag såg i natt. JOHAN FLEMING. Såg henne du? OLOF KLAESSON. Det måste varit hon. Jag såg i snöhvit dräkt en hvit gestalt, där muren högst sig reser upp ur fjärden. så luftig som en dimma vandra fram. På mörka lockar skeno gyllne smycken, tillsammanvirade som till en krona.
Hennes blygsamhet och tillbakadragenhet retade honom, hennes varma, trogna hjerta värderade han deremot icke. Hon var icke ung, men hennes tjuguåtta år generade honom alls icke. Det var en präktig rak gestalt, kraftfull och dock smärt; hennes röda kinder skeno som mogna äpplen, det bruna håret var vågigt och glänsande, och så hade hon arbetat ihop ett par hundra mark; hon var icke att förakta.
Men nu svällde han av välmåga och hans tunna kinder skeno av belåtenhet; några sade visserligen att han sålt sin själ, men andra menade att den var köpt. Här gjorde skäktan en paus och försjönk i grubblerier. Artisten, som tillbragt sin tid med att spänna om hängslena och göra heraldiska studier, lagade sig nu i ordning att utföra sitt restaurationsarbete. Förgäves!
Alla fönster skeno som af guld, kyrkor och torn framstodo så vackert i ljus rosenfärg. Själfva Utterns nakna klippor sågo vänliga ut nu i aftonbelysningen, fiskarbåtar foro långsamt fram mellan grunden i fjärran, det skimrade som silfver efter dem, och en kaskad af glänsande vattenpärlor kastades upp vid hvarje årtag.
Hafvet sken, de röda granitklipporna, ännu morgonfuktiga, skeno de också, skogen, öfverglittrad af dagg, stod så vacker, och i fonden reste sig ur den vida fjärdens sköte det täcka Helsingfors med sina breda kajer, sina höga kyrktorn, sina gröna esplanader och sin obelisk med den ryska fläckta örnen, hvars förgyllning girigt sög åt sig solens strålar för att rigtigt falla i ögonen.
I sista minuten grep dock en av de båda ynglingarna efter ett halmstrå, ty si flickebarnen voro söta: »Men om nu damerna nödvändigt ska gå, så kan ni väl följa med oss och se revyn i morgon kväll?» Och till Fannys oerhörda häpnad svarade Maud genast: »Ja tack, det vill vi visst det! Vi ha länge längtat efter att få se revyn.» Herrarna skeno av belåtenhet. »Härligt! Vart få vi skicka biljetterna?»