United States or Romania ? Vote for the TOP Country of the Week !
Öfverallt var der ljus i fönstren julgranar, barn, hem. Liisa hängde honom vid armen. Hon var inte rigtigt nykter. Hon pratade i ett, svor och bannade. Hon ville ha de der sjumarkerna, hvarför fick hon dem inte? Han var en dålig karl, som det inte lönade sig att ha till vän, en kujonerad stackare, ett riktigt kräk. Men hvar de passerade förbi hördes inifrån glada röster, lek och musik.
Hvad nu, hvarför har Peltonen klädt sig så der, är det meningen att här inte skall arbetas i dag? frågade patronen, då han såg mannen komma fram iklädd en ren arbetsskjorta och en snygg väst af mörkgrå vadmal, han tänker väl passa på, då han vet att jag ska' in till stan, att under tiden ta sig en rigtigt glad dag här, hvasa?
De skulle, desse diktare, bara varit med här, och de skulle fått erfara hur det kännes att klifva halfva mil så der mjukt; jag är säker på, att när de sedan skulle dra till med något rigtigt skönt kammarväglag, skulle de taga till tuktad sten.
Det gick så lätt, denna vandring utåt tullen, der kosackerna hade sin kasern. Hvad hon i dag skulle vara mild och god och vänlig! Först skulle hon säga: »förlåt!» Så ja, hon visste så väl, hur hon skulle ta honom. Det behöfdes inga resonnemanger, han skulle se att hon ångrade sig. Och de skulle bli så lyckliga. Nu först rigtigt! I kasernen fans han icke. Man visade henne till kansliet.
Hon skulle ha' låtit bli; jag har henne icke att tacka för något ... tvärtom. Liisa du, låt bli att bannas. Du vet icke, hur det var. Hon hade en man, han var murare; nå ja, han var hennes fästman, men de skulle ha gift sig, om icke... Om icke, om icke han låtit bli! om icke för annat så för att göra det rigtigt sött för mig!
Slutligen talade hon litet; hon trodde sig alltjemt allena: Det är så nätt härinne hviskade hon och julgranen är tänd! Det är varmt och snyggt, herrskapet skulle visst berömma mig. Allt är rigtigt fint. Stackars Erik, han ville inte ha mig, det var jag som hängde mig fast. Stackars min Erik, han dricker för att glömma sitt här hemma, mig och allt. Stackars Erik!
Men han hade lika ondt om tid som om penningar, det var sällskapsspektakler och konserter, det var danser och det var slädpartier. Under allt detta var det i alla fall, henne han tyckte om, den fattiga. Hon frågade ut mig hvar gång jag var der ... men jag måste tiga. En dag var det ett förfärligt uppträde hos kommerserådets, ett rigtigt gräl, om Minda. Herrn svor och min husbonde bara bockade.
Han hade icke vågat hoppas; och derför aldrig sökt. Det han rigtigt lifligt önskade vågade han icke sträcka sig efter, af fruktan att få ett afslag. En krossad förhoppning var det tyngsta han tänkte sig.
Det är ingenting, säger han, det gör han alla dagar, den hurtige gossen! Hör på Matti, spring upp på berget der, gör i ordning en bra kokko och se till att du har den färdig, när klockan är 10! Blir den rigtigt präktig, så får du en mark. Den har du då ärligt förtjent. Matti bet sig i läppen, såg litet förstulet på Leena, men tog sitt beslut och gick åt det håll, der berget låg.
Så kom gårdens husbonde och sade: "Matts, tag din lia och slå ned den der lilla grästappen der så kommer den till nytta". Och det blef hö af den lilla grästappen, och det räckte nästan till en hel munsbit åt en ko; och så blef det rigtigt nytta af de lappris blommorna. Harpspelerskans Dotter. "Hon skall ju vara död, den der stackars Clara", sade fru *.