United States or Andorra ? Vote for the TOP Country of the Week !
Högt på stranden ser man nu din julle, Liksom om du aldrig mera skulle Kasta ut för fjärdens skaror näten, Af hvartenda älskadt värf förgäten. O, bland, kyrkogårdens sorgsna pilar Slog du läger, där din flicka hvilar, Och då dagen släcks och tändes åter, Sitter du vid hennes graf och gråter. Sörjen Kandals dotter, gröna lunder! Såsom edra blommors blida stunder Voro hennes glada stunder korta.
Se, där vid fjärdens nakna strand En flicka skådar du; Med pannan lutad mot sin hand Hon sitter ensam nu; Hon blickar stum mot land och sjö, Och hvit är hennes kind som snö. O, mången dag, o, mången natt Hon synts, där nu hon är. I går vid samma våg hon satt, I morgon finns hon där. Hon grät nå'n gång en tår förut, Men längesen hon gråtit ut.
Som vattenfågeln dyker ned I fjärdens klara bölja, Att minsta fläck af stoft därmed Från sina vingar skölja, Så tvär sig anden ren och skär I ordets djup det klara Och känner, att hans hem det är, Där han i fröjd kan vara. Välsignadt vare, Gud, ditt namn Och utan ände prisadt, Att du till säker tröst och hamn Oss alla vägen visat! Hvem är nu fattig, hvem är rik, När ej ditt ord oss fattas?
Sjette scenen. De förra. OLOF KLAESSON. Till slottet skynda, Stålarm! Knapt du gått så kom ett ilbud ifrån Kastelholm; det taget är af hertigens galejor, vår vän Salomon Ille, slottsherm, fången. Knapt hade budet återhemtat sig, så dök ur fjärdens vatten flottan upp. STÅLARM. Ar hertigen på flottan själf? OLOF KLAESSON. Han har landstigit med en här vid Helsingfors.
Långt bortom fjärdens våg, Långt bortom fjällets topp Du ensam dagen såg Och växte ensam opp. Jag saknade ej dig, Jag sökte ej din stråt, Jag visste ej en stig, Som skulle ledt ditåt. Jag kände ej din far, Jag kände ej din mor, Jag såg ej, hvar du var, Jag såg ej, hvart du for. Liksom den bäck, där rann, För den, som rinner här, Vi voro för hvarann, Så länge du var där;
Hon, som saknat mig på många dagar, Ser ej än min julle styra dit; Kanske står hon nu vid sjön och klagar Och med tåradt öga blickar hit. Ej ett vindkast fyller dock mitt segel, Och det vill ej skrida, om jag ror, Och så långt, långt bortom fjärdens spegel, Skymtar udden, där den hulda bor. Svala, du, som rör så gärna vingen, Med ett tröstens bud till henne flyg!
Jag kände mig så viss på en désillusion, att min hustrus oskyldiga förslag, den lilla färden i skärgården, besöket på denna plats, där jag kände varje vik, varje sund, ja till och med stenarna på fjärdens botten, syntes mig innebära något så viktigt och avgörande, att jag borde betänka mig noga, innan jag fattade ett så ödesdigert beslut.
Sjung, arma gosse, sjung! Din rodd blir annars tung, Din hand vid åran domnar snart, Och hvem skall sen ge båten fart? En våg ej rör sig mer, Af sol och dag jag ser En strimma blott vid västerns bryn, Och mörk i fjärdens djup är skyn. Säg, arma gosse, säg: Hvart skyndar du din väg, Allena, sträfvande och trött, Då natten själf har somnat sött?